- Project Runeberg -  Bakom fälda rullgardiner /
62

(1896-1897) [MARC] Author: Hjalmar Wernberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hans kärlek och lycka. Hennes smekning kände han ännu
på sin kind och hennes sista ord återljödo ännu i hans öron.

Skulle hon aldrig komma att älska honom, hade
barnet vuxit ifrån honom? Han hade handlat oförståndigt,
han hade varit för stark idealist.

Han sökte att le ett resigneradt leende och gick nedåt
storstadsgatan mot hotellet, där han bodde, sakta
hvisslande en vemodig melodi.

En högrest kvinna med svällande former, klädd i en
stor hatt och elegant spetskappa, mötte honom. Ögonen
spelade fräckt åt alla håll och han såg, att hon var litet
berusad, ty hon gick osäkert. När hon kom midtför
honom, slog hon honom rätt öfver benen med sitt parasoll
och sade i rå ton:

»Mjukis, lilla putte, ska’ vi gå hem och ha roligt?»

Det kväljde honom, när han hörde denna fråga uttalas
af denna kvinna och med detta tonfall; han drog sig
undan som för ett orent djur.

Han betraktade henne. Hennes byst hade utan
tvifvel en gång varit vacker och smidig, nu var den
uppsväld af starka drycker. Hennes ansikte hade helt säkert
en gång varit skönt, nu var det anfrätt af last och synd.

Skulle han få se Olga sådan om några år? Det var
en dum tanke, men han kunde inte hindra att den kom
fram. Och han skakades af en rysning, när han tänkte
på den lilla varelsen, som var så söt och så fin. Men
hvad skäl hade han egentligen att inbilla sig något sådant?
Nu var han enfaldig, tyckte han.

»Nå, hvad vill du, har du inga pängar i kväll, hva’?»

Hon gjorde en svängning med parasollen och log ett
rått, hånfullt skratt.

Han svarade ingenting. Han gick med vämjelse
därifrån.

Redan följande dag återvände han till Upsala, utan
att ha tagit farväl af Olga.

*     *
*


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:18:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/faldarul/0062.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free