Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Brun» – den bekante sångaren från Stockholms
operetteater. Att Olga stod på förtrolig fot med denne, hade
han därigenom förstått, men att det gått så långt, som hon nyss
i hettan med – som han tydligt hört – full uppriktighet
bekänt, det hade han icke kunnat ana. Och hur hon gjort
hans bekantskap, kunde han heller icke få någon
anknytningspunkt till.
Han skälfde af svartsjuka och hämdbegär. Han skulle
visa att han icke var någon pojke, som en sådan där
lättsinnig slyna kunde behandla som en leksak, hvilken kunde
kastas bort vid första lämpliga tillfälle. Han mumlade
någonting ditåt för sig själf, under det han med sin
öfverväldigande sinnesyra vandrade gata upp och gata ned i
hufvudstadens glindrande aftonbelysning – – –
När Olga hade skilts från Wilmer gick hon direkt
hem.
På henne hade Wilmers uppträdande och hot ej gjort
synnerligen starkt intryck, åtminstone icke uppväckt någon
fruktan. Hvad hade hon egentligen för skyldighet mot
honom? Han var arg för att en annan slagit honom ur
brädet, innan han kunnat tillfredsställa sina yttersta
önskningar mot henne, det förstod hon nog – – hur simpelt,
hur lågt, tyckte hon.
Han ville tvinga sig till att bli hennes »älskare», som
han uttryckt sig . . . när han icke fick bli den förste, så
ville han bli den andre, oafsedt hvad känslor hon
omfattade honom med . . . hur rått, hur fräckt, tyckte hon inte
det var. Och han hade under inflytande af sin passion
sagt henne det rent ut i ansiktet, alldeles som om hon
varit en vanlig nattslinka från gatan.
Hon knöt händerna och ögonen gnistrade af vrede,
när hon i tankarne genomgick, hvad han sagt.
Jo, sådana voro nog männen! När till och med en
studentspoling som Julius kunde komma fram med dylikt
inför en ung kvinna, som var honom jämnbördig i
intelligens och belefvenhet, hur skulle då dessa uppföra sig,
som voro åldrade i kvinnorof och laster? Men hon skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
