- Project Runeberg -  Bakom fälda rullgardiner /
134

(1896-1897) [MARC] Author: Hjalmar Wernberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förut. Till en början var det riktigt motbjudande för Olga
att inmundiga det minsta. Det var som att kastas från
rikedomens öfverflöd till fattigdomens försakelse! Men hon
var duktigt hungrig, och snart började hon kunna svälja
både det halfvarma teet och de torkade köttskifvorna.

Sedan hon på detta anspråkslösa sätt superat i det
aflägset liggande kaféet, gick hon ut för att se sig
omkring i det kära, kära Stockholm.

Hon gick genom Kungsträdgården. I det erotiska
dunklet under de gulnade trädkronorna hade redan
nattsvärmeriet och kvinnoköpandet börjat. Unga snobbar med
vräkiga låter, medelålders herrar med försiktigt
uppträdande, ja till och med gamla gubbar med pucklig rygg
och förtorkade ansiktsdrag voro på jakt. De kryssade
med långsamma steg öfver gångarna, stannade och sågo
sig omkring med blaserade blickar, men så fort en kjol
skönjdes, blef det fart i benen och glans i blicken.

Det var dock icke endast demimonder, som voro ute
så här dags. Ibland kom en tjänstepiga med en korg på
armen. Hon hade inte brådtom, det låg ett själfsäkert
uttryck i hennes ansikte, medvetandet af att hon på grund
af sin klädsel och sin korg ej skulle bli tagen för en
»sådan där». Det kunde dock hända, att hon fick sig en
knuff eller en närgången nick af en leende don Juan, men
hon blängde till ett argt ögonkast och gick sin väg utan
att det minsta öka farten. Korgen skyddade henne.

Så kom det en butikfröken eller en kontorsfröken,
som var på väg hem från sitt dagsarbete. Hon bar
försiktigtvis i en snodd om pekfingret ett litet paket i hvitt
papper, som lyste lång väg. Det skulle visa, att hon kom
från sin plats eller varit ute i något ärende, och att hon
var en hederlig kvinna, som inte önskade något sällskap.
Hon trippade framåt med hastiga steg. Men kvinnojägarna
respektera oftast inte det lilla paketet, som afsiktligt
bäres på ett sådant i ögonen fallande sätt. De känna till,
att det ofta är en falsk skylt, som bäres af de
half-allmänna »flickorna» för att lura de af dem så fruktade s. k.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:18:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/faldarul/0134.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free