- Project Runeberg -  Bakom fälda rullgardiner /
136

(1896-1897) [MARC] Author: Hjalmar Wernberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gatläjonen blefvo till sist så påflugna, att hon ansåg det
vara bäst att gå därifrån.

När hon kom in på en bakgata, var hon glad öfver
att hon inte mött någon bekant. Hon hade dragits in på
den stora stråkvägen, utan att hon ämnat det.
Tvärtom hade hon föresatt sig att hålla sig undan, men det var
så lockande... När hon sett dessa utstyrda kvinnor med
sina cyniska leenden och fräcka ögonkast, hade det gått en
rysning genom henne. Och dock var hon ju själf en
»fallen kvinna», en hetär, som redan låtit lidelsens eld slå
ut i flammor under nattliga fäster bakom fälda
rullgardiner – – –

Men hon tillhörde endast en. Och en, som hon
älskade med hela sin själ. Hon hade icke sålt sig
hvarken för guld eller annat simpelt. Hon hade gifvit sig för
att tillfredsställa sin starka åtrå efter lifvets fullhet, hon
hade öfverlämnat sig af oförmåga att stå emot sin
älskares brinnande ögon . . .

Stackars Olga! Hon kände inte lifvet ännu. Hon
förstod icke, att måhända de flesta af dessa en gång tänkt
det samma som hon. Hon förstod ej, att den idylliska
kärlekssynd, som hon gjort sig skyldig till, för de flesta
af dessa lastbara kvinnor varit den kedja, som bundits
oupplösligt om deras fötter och sedan steg för steg dragit
ned dem i dyn, hur de än stretat emot. Hon förstod icke
heller att dylika kärlekssagor äro af mycket kort
varaktighet, och att de oftast taga ett slut, där man tillgriper
passionen och utsväfningen för att döfva hatets och
förtviflans tärande kval.

Hon var så okunnig ännu, den vackra lilla Olga,
fastän hon redan hade fallit och fallit djupt!

När hon på kvällen kom hem till hotellet, låg det på
nattduksbordet ett telegram från Paris. Hon bröt det
med af glädje och längtan darrande händer.

Det lydde:

»Allt väl. Paris är Paris, samma evigt glada stad,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:18:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/faldarul/0136.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free