Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
herrn såg på henne med ett visst småleende och fylde det
tömda glaset oafbrutet på ett artigt och förekommande
sätt.
Samtalet dem emellan syntes ej vilja komma i gång
med någon fart. Herrn hade ansträngt sig den ena
gången efter den andra för att med någon skämtsam
anmärkning bryta stelheten och få ett uppslag till resonnemang,
men Olga hade mött det med en märkbar köld och
likgiltighet. Hade hon icke varit så vacker, så hade hennes
kavaljer troligen känt sig åtskilligt kränkt öfver hennes
uppförande och sökt att vid första lämpliga tillfälle lämna
henne. Men nu såg hon alldeles för bra ut för att han
skulle göra något dylikt.
Han var emellertid så mycket mänskokännare, att han
slutligen insåg att hennes fåordighet mot honom ej kom
sig af någon ringaktning för hans person eller bristande
sällskapstalang. Han gaf akt på henne. Han såg, huru
hon ibland högljudt gapskrattade åt varietévisans
slipprigheter, men huru däremellan lade sig ett
mänskoföraktande svårmod i ögonen och minen. »Hon måtte ha
nyligen haft någon sorg», tänkte han . . . »Men jag skall
trösta henne, om hon vill», fortsatte han tänkande, »hon har
värkligen ett charmant utseende». Och ett lättsinnigt löje
krusade hans läppar.
Olga märkte nog, huru hennes sällskap satt och på
ett allt för studerande sätt betraktade henne. Hon insåg
äfven att hennes likgiltiga sätt värkade störande. Men
det brydde hon sig inte det minsta om. Punschen gaf
henne glömska, varietésången förströelse och herrn där
skulle ge henne några sedlar – det var de tre saker, hon
behöfde; och ingenting annat. För öfrigt var det henne
likgiltigt, hvad han tyckte om henne. Männen skulle
hädanefter vara till för hennes skull och icke hon för
männens. Var han inte nöjd med henne, à la bonheur, han
kunde gå sin väg, hon skulle säga farväl med fulländad
världsvana, utan det minsta krus eller kryp, hans plats
skulle snart bli upptagen af en annan. Men hon hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
