- Project Runeberg -  Bakom fälda rullgardiner /
171

(1896-1897) [MARC] Author: Hjalmar Wernberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Nej!»

»Till porten åtminstone?»

»Jag går hälst själf. Jag behöfver ingen beskyddare.»

Hon tyckte som så, att skämdes han för henne
därinne, så skulle hon också visa att hon inte behöfde
honom härute. Och för rästen var det inte alls sagdt, att
hon sålde sig i kväll. Hon skulle inte göra det, förrän
hon var nödtvungen, och hon hade ännu ett par tior af
pantlånarns pängar i fickan. Hon ville ha sällskap i
varietésalen, det var hela orsaken, hvarför hon slagit sig i
sällskap med honom.

Hon begynte gå därifrån utan att bevärdiga honom
med en blick eller en afskedshälsning.

Den noble herrn följde emellertid efter på några stegs
afstånd. Olga trodde att han stannade kvar utanför Berns.

På vägen hem tilltalades hon ofta. Men hon gick
framåt rak i ryggen och med spänstiga steg utan att
skänka ett ord eller en blick åt någon.

När hon kom till hotellet, tryckte hon på
nattklockans knapp. Ögonblicket därefter stannade en herre tätt
intill henne. Hon blickade skarpt och förnärmadt upp.
Det var den samme som förut. Han ville icke släppa det
vackra bytet.

»Ni måste tillåta mig att följa med. Hvarför skall Ni
vara så där nyckfull!»

»Vet skäms!»

»Jag betalar er hvad som hälst.»

Hon såg, huru hans ögon lyste af sinnlighetens
råaste begär.

Först blef Olga vredgad, men nästa sekund märkte
hon, att hon tagit intryck af hans erbjudande. Hon hörde
fraset af femtilappar och klangen af guldslantar. Hon
behöfde ju sådant där.

Nej, inte i kväll. Hon var inte disponerad. Hon
skulle inte kunna gå och lägga sig med en främmande.
Det föreföll henne ännu allt för motbjudande.

I det samma kom portieren och öppnade. Hon slank

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:18:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/faldarul/0171.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free