Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och lössläpte tungorna. Den lefnadslustiga banalitet, som
hitintills endast vid något flyktigt tillfälle stuckit fram en
sekund i samkvämet, började nu att framträda med
starkare fart.
Baronen hade gifvit fröken Anna en kyss på kinden,
notarie Askberg hade glömt sina belefvade fasoner och
tagit fröken Beata i knäet, och fröken Lissy hade med
smörgåsen i hand härmat en af Paris berömda
chansonettsångerskor och gjort några vågade cancansteg, så att den
svarta silkesstrumpan synts till knäet och fröken Juliette
legat baklänges af skratt medan hennes glaskulor rullat.
Olgas kinder glödde af fäststämning och hennes ögon
brunno af vild lefnadsglädje. Hon kastade fram ekivåka
kvickheter och skuffade löjtnant Burre skämtsamt i
ryggen, så att han slog ut hela vinglaset öfver skjortvecket.
Det började blifva »fläkt» i det lilla sällskapet.
Grefven var öfverdådigt munter och uppspelt, men
mäst förälskad i värdinnans vackra, upphettade ansikte.
Han höll sig oafbrutet i hennes närhet, hviskade gång på
gång de mäst passionerade komplimanger i hennes öra
och frågade de andra i smyg, om han inte hade en
afundsvärd ställning som Olgas beskyddare.
Den glada supén började nu lida mot sitt slut,
klockan var nära tu och vaktmästaren hade fylt de kupiga
champanjeglasen.
Baron Vahlenstjerna, som inbillade sig själf, att han
var född till vältalare, hade fattat ett glas och sprungit
upp på en stol för att säga några klingande fraser till den
charmanta värdinnans ära.
»Mina herrar . . . förlåt . . . mina damer och herrar . . .»
Han kom inte längre förrän än han afbröts af en
surrande ringning på dörrklockan i tamburen.
Hela sällskapet ryckte till som om det träffats af en
elektrisk stöt. Sorlet tystnade ögonblickligen och baronen
hoppade ned från stolen.
»Hvem f–n kan det vara!?» sade grefven häftigt.
». . . Så här dags . . .?» inföll Olga argt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
