- Project Runeberg -  Bakom fälda rullgardiner /
211

(1896-1897) [MARC] Author: Hjalmar Wernberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bjuden – namnet visste hvarken hon eller han – och
han hade lofvat att komma och hämta henne.

I det druckna tillstånd, i hvilket han befann sig, trängde
han, sedan han fört undan vaktmästaren under några ord
att han var bekant med grefven, sig in och steg på utan att
taga af sig ytterkläderna. Han gick rakt fram i
korridoren till den öppna salsdörren, och då han fann salen tom,
gick han vidare.

När han kom midt i dörren mellan salen och
förmaket och såg de dukade, fästligt upplysta borden och de
fylda glasen, fattades han af fästglädje, svängde den höga
hatten, som han bar i hand, och ropade muntert:

»Go’ morgon, mitt härskap!»

Allas blickar flyttades mot honom. Ingen svarade
honom ett ord.

Ögonblicket därefter fick han syn på Olga.

Han blef lika blek som hon och ryggade tillbaka som
för ett spöke.

Olga tog ett steg mot honom, sträckte sin ena arm
framåt, som om hon haft en knif i den och velat stöta till.

»Usling!»

Det var det enda ord, hon hväste fram, under det att
hennes ögon lågade som eldflammor och barmen våldsamt
häfdes under hennes flåsande andedrag.

Grefven gick fram emellan dem.

»Gå, min herre!» sade han åt Brun, icke som en
utvisning men som en artig befallning.

Denne vände sig om och gick, utan att säga ett ord,
tillbaka samma väg, han kommit.

Hvad skulle han säga? Han kände lust att blifva
brutal och säga: vet hut! Men på samma gång var det också
som om han ville falla på knä framför henne och ödmjukt
tigga om förlåtelse. Han kunde icke göra bägge delarna,
därför gick han, utan att någon enda af de närvarande
gjorde en min af att hindra honom. Han stannade dock
i portgången för att invänta Lissy, hvilken han
förmodade ej skulle dröja länge. Hans ankomst ock de därmed

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:18:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/faldarul/0211.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free