Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skull. Men hon ämnade visst inte begära några stora offer.
Därtill voro hennes känslor för honom fortfarande alltför
ytliga.
Det gick icke en dag, då hon icke hade besök af sin
älskare. Han kom oftast framåt sextiden på aftnarna. Och
då brukade de spela något sällskapsspel och äta supé
tillsammans uppe hos Olga.
Dock hände det icke så sällan, att de gjorde sällskap
ut till restaurationer och nöjestämpel. Nu mera drog sig
grefven icke det minsta för att visa sig ute i hennes
sällskap, hvilket han nog hade gjort – fastän nästan
omärkligt – under den första tiden af deras bekantskap. De
brukade äta middag på Grand Hotell, Rydberg och
Operakällaren, och man såg dem ofta om kvällarna i Berns
eller på någon af Djurgårdens varietéer. De sutto då
nästan utan undantag för sig själfva vid ett litet bord.
Någon gång kunde det hända att några gemensamma bekanta
herrar, såsom löjtnant Burre och baron Vahlenstjerna, då
de händelsevis upptäcktes, med Olgas tillåtelse inbjödos
af grefven att slå sig ned vid deras bord.
En sådan inbjudan besvarades heller aldrig nekande,
ty de uppehöllo sig i Olgas närhet med samma njutning
som hundarne om sommarn ligga och gassa sig i solskenet.
Hon hade redan spunnit några trådar färdiga i
spindelnätet. Och hennes välde öfver männen behöfde icke
förstärkas allt för mycket med behagsjukans konstgrepp.
Den låg redan i den sällsynta fägring, som försynen
skänkt henne, och hvilken ännu bibehållit samma
förtrollande karaktär, trots det att hafvandeskapets utveckling
började att så småningom trycka sin vanställande prägel
på hennes ansikte.
Olgas önskan, att »fästerna» i hennes rum ej skulle
bli för mångtaliga, hade af grefven noga respekterats, men
Olga hade själf på senare tiden ändrat mening i den
frågan. Hon hade fått smak för de små gemytliga
fästligheterna och hon hade icke varit den siste att hjälpa till, då
det gälde att gifva dem den bachantiska uppsluppenhetens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
