Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på det sättet visade sitt förakt för ett dödt ting, fans det
en glimt af tillfredsstäldt hat i hennes öga.
Ah, hvad hon nu tyckte att han bar sig ynkligt och
löjligt åt. Komma tillbaka ödmjukt krypande på alla fyra
som en hund, som gjort något illa och fått stryk.
Men på samma gång innerst hysande denna aldrig
förminskade själf tillit och egenkärlek, som ständigt
karaktäriserat honom.
Han trodde naturligtvis att hon stod färdig att taga
emot honom med klappande hjärta och öppna armar, bara
han gaf en liten signal om sin återkomst. Hon gaf till
ett riktigt flatskratt. Hvad de äro löjliga, de här
uppblåsta kurtisörerna . . .!
Jaså, Edvard Brun hade åter låtit höra af sig! Det
kom värkligen för henne som en absolut oväntad händelse.
Men hon förstod nu, hvad han menat med den där långa,
tiggande blicken, som hon lagt märke till, när hon en
gång mötte honom på gatan. Han behöfde ånyo
omväxling, den kurtisante munsjören, och därför ville han
undantränga grefven. Hon förstod nog, hur pikant och lockande
det skulle vara. Att utan vidare besvär uttränga grefve
von Reiers, den rike och belefvade eleganten . . . jo, det
skulle vara någonting att skryta med. Hon förstod, att
hon i sin nuvarande ställning hade värkat mer retande på
Brun än någonsin.
Men nu hade han verkligen bränt sina kol förgäfves . . .
Hon kände endast vrede öfver hans beteende . . . Det var
då en fräckhet utan like att skrifva dylika
kärleksförklaringar till någon, som man nyss så skamligt bedragit...
Hon stampade otåligt med foten mot golfvet och sparkade
än en gång till den lilla hopskrynklade papperskulan, så
att den for högt i vädret . . . Jo, hon kände värkligen lust
att – som han skref – spotta honom i ansiktet. Kom
han en gång till och besvärade henne med sina slingrande
förklaringar, så skulle hon sannerligen bokstafligen göra det.
Hon började att spatsera fram och tillbaka i rummet,
medan hon funderade på något raffineradt sätt att besvara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
