Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adertonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hvarje dag skickade han upp en stor bukett med
rosor, än gula, än hvita, än mörkröda. Hennes
sängkammare liknade nästan en firad primadonnas mottagningsrum,
så fyld blef den med torkade rosbuketter. Han sjöng små
visstumpar, accompanjerande sig själf på hennes piano, och
läste upp långa poem för att fördrifva tiden åt henne.
Hon låg där och log så sött och smekte honom med
varma blickar ur de härliga mörkblå ögonen. Hon band
honom vid sin person, hon tvingade honom att tillbedja
sig som en gudinna.
Men under allt detta låg hon och spann på sådana
tanketrådar i sin hjärna, att om den förälskade grefve von
Reiers kunnat få kännedom om dem, skulle han ha velat
piska blodig hennes vackra kropp och sparka henne
nedför trapporna som om hon varit en näsvis tiggerska.
Det var just det där behofvet af omväxling, som fört
hennes tankar på Wilmer, denne »studentspoling», som hon
uttryckt sig, hvilken hon hitintills, under de sista
månadernas växelrika lif, knappt egnat en hågkomst, då han
icke trängt sig i närheten af henne.
Men nu hade hon fått en fix idé, att hon ville träffa
honom och vara tillsammans med honom. Hon visste inte
hur det kom sig, men hon riktigt längtade efter honom.
Det var många begär, som knöto sig samman. För
det första var han ung och eldig, så som aldrig någon
kan vara som gått öfver trettitalet, tyckte hon. Och nu ville
hon hafva ungdom. Nobless, champanj, lyx, smicker, elegans,
vällefnad – allt det här hade hon fått, det var ju
hvardagligt för henne. Hon önskade visst behålla det kvar,
men det var inte nog. Hon trängtade efter något friskt
och ungt; något mänskligt, som doftade af vår; något
som ryckte henne inpå lifvet med ungdomens naiva
tapperhet och blinda mod. Hon kände icke någon annan än
Julius Wilmer, som var yngre än de andra, och därför
kom hennes fantasi att leka sig fast vid honom.
Härtill kom också det utslag af hennes fåfänga, att
hon ville visa honom, hur bra hon hade det stält. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
