Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adertonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den var undertecknad »Olga» – han kände så väl igen
hennes stil – och innehöll en vänlig förfrågan, om han
inte ville titta upp ett slag och se, hur hon hade det nu
för tiden. Under namnet hade hon skrifvit dit sin
fullständiga adress, alldeles som om hon inte kom ihåg att
han hade stått på motsatta trottoaren och sett på, när
grefven och hon gingo upp.
Det var Juliette, som tagit reda på att Wilmer
fortfarande bodde på samma ställe som under sin studietid.
Olga och modisten hade på sista tiden blifvit mycket
goda vänner. Hon brukade ofta komma upp och dricka
kaffe och sitta och prata. Hon var den enda, för hvilken
Olga fattat något egentligt intresse och med hvilken hon
kände sig hågad att öfva något vidare umgänge.
Olga hade vid ett tillfälle under det hon låg sjuk och
Juliette kommit på besök helt flyktigt framkastat, att hon
skulle önska träffa en person med det och det namnet.
Juliette hade genast erbjudit sig att stå till tjänst med att
efterhöra enligt den gamla adress, som Olga uppgaf, och
då fått veta, att Wilmer fortfarande bodde kvar.
Olga hade vid denna upplysning nästan fått färg på
kinderna af glädje.
Och så ville det så lyckligt till, att grefven strax
efteråt kom och meddelade henne, att han måste en af
dagarne resa nedåt södra Sverige i familjeangelägenheter.
En kusin till honom hade dött i Malmö och han hade
åtskilliga intressen att bevaka i sterbhuset.
Hon hade tagit på sig en mycken sorgsen min. Men
inom sig kände hon en jublande tillfredsställelse öfver sin tur.
Nu skulle hon få vara fri och ovaktad några dagar.
»Snälla du», hade hon sagt och lagt armarna
smekande om hans hals, »du stannar väl icke länge borta?»
Han hade kysst henne tröstande och lofvat att köpa
en öfverraskande present åt henne i Köpenhamn, som han
också ämnade besöka.
»Men hör du, Gustaf, du bryr dig väl inte om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
