Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nittonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
obesväradt och ointresseradt, så att han ingenting
misstänkte.
Oftast brukade Wilmer komma till henne om
morgnarna vid tiotiden, när grefven lämnat henne för att taga
sin vanliga morgonridt. Hon låg kvar och inväntade
honom. Han lade sig på platsen bredvid henne, där det
ännu var varmt efter den förre. Och så kunde de ligga i
långa stunder och skratta och gyckla öfver honom, som
de bedrogo och hvilken nyss hade legat på hennes
mjällhvita arm. Hon talade om, huru ömt hon bedt honom
stanna kvar, fastän hon hållit på att bli utom sig af otålighet
öfver hans påhängsenhet att ligga där så länge.
Den, som under denna tid utgjorde hennes trogna
lifvakt, var tjänsteflickan, i hvilken hon funnit en särdeles
vaksam och förståndig hjälparinna. Wilmer och hon hade
öfverenskommit om ett tecken utanpå tamburdörren, en
liten fyrkantig hvit lapp, som placerades på en obemärkt
plats. Fans lappen där, var grefven gången, och Wilmer
kunde ogeneradt ringa på; syntes icke lappen till, fick
han vänta så länge. Det var pigan, som samvetsgrant
skötte signaleringen.
I sin otålighet brukade han ofta få gå förgäfves. Det
hände ibland om morgnarna, att lappen inte fans där förrän
fjärde eller femte gången, som han var uppe i farstun.
När han då ändtligen slapp in, kunde han visa en i hög
grad misslynt min och till hälften småträta på Olga för
att hon inte kunde ställa om, att han ej behöfde gå och
vänta hela förmiddagarna. Och hon bad honom så
ödmjukt om förlåtelse, sade någonting om »den där
odräglige karlen, som envisades att ligga kvar om morgnarna
– det kunde väl vara nog, att hon fick ha honom hela
nätterna» och sökte med de ömmaste smekningar få bort
hans misslynthet.
Ett par gånger hade han mött grefven, när denne gick
ner, i trappan. Han kunde ju vara säker på, att den
afskedade älskaren icke kände den väntade, men han hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
