Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nittonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Gå!»
Det var allt, hvad hon förmådde framstamma.
Hennes blick blef bedjande, då hon uttalade detta enda ord,
och det låg också mera en bön än en befallning i
hennes ton.
Men på kandidaten värkade det som ett piskslag.
Det bröt i sekunden den förlamning, som Olgas ögon
försatt honom uti, och dref åter den hämndgiriga och
hatfulla vilddjursnaturen fram i hans viljekraft.
Han lyfte sitt gamla paraply, som han alltjämt hållit
i handen, högt i luften och kastade det med våldsam fart
framför hennes fötter.
»Nej, du onda kvinna, jag går inte härifrån . . . förrän
du följer med», skrek han, under det att ögonen glödde
af raseri.
När paraplyet med en stark smäll slog mot golfvet,
hade Olga blifvit förfärligt rädd och gifvit till ett högt rop
af skrämsel. Vid hans hotfulla ord stegrades hennes rädsla
ännu mera, och hon kände hela sitt mod och sin
behärskning totalt försvinna.
Hon vände sig hastigt om, stötte undan pigan och
flyktade inåt rummen som en af jägaren förföljd fågel.
Stora tårar fylde hennes ögon, hon kunde icke hindra,
att de tvingade sig fram mot hennes vilja. Hon skulle
kunna ha varit stark inför hvilken annan person och i
hvilken annan ställning som hälst, men när hon såg denne
rasande man med sitt simpla yttre och erinrade sig i
barndomsminnenas romantiska belysning hvad han förut varit
och hvad de varit för hvarandra, så öfvergaf
sinnesnärvaron henne och hon kände en vemodig, kväfvande
känsla gripa som en hand af järn omkring hjärtat.
När kandidaten såg, att hon äfven denna gång blef
rädd för honom och när han hörde henne där inifrån
uppgifva några starka snyftningar, tycktes det utöfva samma
inflytande på honom som när rofdjuret luktar blod. Han
blef icke blödig och feg som nere på gatan, då han såg
en mängd nyfikna blickar omkring sig. Han började känna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
