- Project Runeberg -  Bakom fälda rullgardiner /
313

(1896-1897) [MARC] Author: Hjalmar Wernberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugoförsta kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hon uteslutande grefve von Reiers’ inflytande att tacka för.
Polismyndigheterna hade annars ämnat det, men grefven
hade, Olga alldeles ovetande, lagt sig ut för henne och på
sätt och vis tagit henne i försvar.

Han hade alltså icke fullföljt sin till en början så
skarpt uppflammande hämndlusta, han var i själ och hjärta
en för hygglig karl till det. Han hade vid närmare
eftertanke tyckt det vara synd om henne och beslutat att
göra henne hvad godt han kunde i hennes nuvarande
brydsamma ställning.

Emellertid hade han ännu icke återsett henne sedan
den ödesdigra dagens eftermiddag, då hon i sitt rusiga
tillstånd burit sig åt så groft mot honom. När han vid
middagstiden följande dag kom till våningen, hade hon
redan flytt sin väg. Hon hade medtagit sina nipper och
toalettartiklar, en del linnesaker och ett par af sina
snyggaste klädningar; för rästen hade hon lämnat allt kvar.

»Här står ju allt i ordning att mottaga en ny
värdinna . . . Nå, jag får väl försöka att fiska opp någon
liten skönhet», sade grefven med ett melankoliskt tonfall,
då han gick genom de nu så tomma och kalla rummen, i
hvilka han så många gånger firat små trefliga glädjefäster.

Han hade frågat tjänsteflickan, hvart Olga tagit
vägen.

»Hon förbjöd mig att nämna det, men jag kan ju säga
grefven, att hon flyttat till den där långa fröken, som
skrattar så besynnerligt», svarade flickan med en viss
förtrolighet.

Han förstod att det var Juliette, hon åsyftade. Han
beslöt inom sig själf att uppsöka henne vid lämpligt
tillfälle litet längre fram.

Det första, han gjorde, var att låta bortskaffa den
blodiga mattan. Och i och med detsamma återfingo rummen
sitt vanliga utseende – det var endast den vackra
värdinnan, som fattades.

Grefven satte sig, som sagdt, i förbindelse med
polisen och lyckades utvärka, att inte några som hälst

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:18:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/faldarul/0313.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free