Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugoandra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så kommer det en ny – – och så expedieras han – –
och så går det som en dans – – och när man fått nog
med slantar, så tar man sig några glas starkt – – och
så somnar man som en vedhuggare, som arbetat sig
trött – –»
Hon försökte att forma läpparna till ett ystert leende,
men Olga hörde att en snyftande gråt stod henne i halsen
och hon såg att hennes ögon öfverdrogos af ett fuktigt
vemod, medan hon stötvis kastade fram de råa, hänsynslösa
tankarna.
Olga hade ju själf en gång tänkt ungefär på samma
vis, för sig själf resonnerat lika kallt och affärsmässigt
om den kvinliga kärlekshandeln, men hon visste inte hur
det kom sig, att hon tyckte att det liksom isade genom
ådrorna, när hon hörde Juliette tala på detta sätt. Hon
var ju själf ingen oskyldig dufunge; tvärtom, hon hade
sannerligen dansat med tappert och fullt medvetet sålt
sina lemmar på utsväfningens marknadsplats, men det klack
ändock till inom henne någonting motbjudande, när hon
hörde Juliettes resonnemang.
Och på samma gång kände hon uppstiga inom sig ett
varmt intresse för denna väninna, till hvars besuddlade
hem slumpen fört henne. Aldrig förr hade hon sett
Juliette från denna sida. Hemma hos Olga hade hon varit
annorlunda. Där hade hon skrattat och skämtat och slamsat,
ytligt och muntert, hon som ’alla de andra’. Men nu hade
Olga plötsligt fått kasta en blick af hvad som låg på
djupet därinne hos henne. Där låg smärta och allvar – där
låg vemod och resigneradt själfförakt.
Olga kände medömkan med henne. I detta ögonblick
skulle hon velat taga Juliette under armen och säga med
ett beslutsamt mod: »Kom, gå vi bort från detta lif och
bryta oss en bättre bana . . .»
Men hvart skulle de gå – –?
Åhnej, nu fick hon inte underblåsa någon
hjärtnupenhet. Nu behöfde de sannerligen förtjänster bättre än
någonsin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
