- Project Runeberg -  Bakom fälda rullgardiner /
339

(1896-1897) [MARC] Author: Hjalmar Wernberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugotredje kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

– – och så romantiskt sedan – – jaså, hon hade
redan fått ett smeknamn – –

»Hvad grubblar du på? Du ser ju ut som du tänkte
gå direkt och hänga dig», inföll Juliette.

Olga ryckte till. Hänga sig? Nej, det hade hon
värkligen inte tänkt på, det var hon inte mogen för ännu.
Därtill var nog grefvinnan för vacker – – ännu – –

Hon försökte att draga munnen till ett löje.

»Det kom öfver mig en sådan egendomlig känsla, när
du räknade upp alla de där namnen», sade hon.

»Blef du dyster, när du tänkte på, hvilket lif de föra?»
frågade Juliette.

»Ja, något ditåt.»

»Men de ha det fästligt, medan de äro unga och glada.»

»Medan de äro unga kanske, men sedan – – uh
då – –»

Hon skakade till af en rysning.

»Det värsta är, att man blir gammal så fort,» sade
Juliette.

»Ja, det är vår förbannelse», sade Olga.

»Dessa förfärliga skrynklor i ansiktet – – de komma
som spetälskan och fräta sönder oss – de börja som en
liten prick – – ett litet stygn – – och så bli de längre
och längre – – och bredare och bredare – – och så
kommer den ena efter den andra – – och så flyta de
ihop – – och bli ett nät öfver hela ansiktet – – och
hur man sminkar och pudrar sig, så synas de ändå – –
hvilka förskräckliga kval man lider, när man ger akt på,
hur de breda ut sig och äta in sig, utan att man kan göra
ett grand för att hindra dem – –»

»Du talar som en professor,» anmärkte Olga.

»Det fins ingenting, som jag är så rädd för, som att
bli gammal. Jag brukar sitta långa stunder dag efter dag
och betrakta mig i spegeln för att upptäcka en ny skrynkla.
Jag vet precis, hur många jag har och hvar de sitta – –
Och när jag får syn på någon, som jag inte sett förut, så

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:18:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/faldarul/0339.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free