Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Procentaren hade mycket väl förstått, att den unge herr Frank
själf skrifvit dit namnet Werenqvist – äfven den
grosshandlarn var bekant för honom.
Kapitalisten Persson opererade icke med annat än
falska växlar – det fins ett litet skrå i de stora städerna,
som har det till sin specialité. Till honom kommo unga
tjänstemän, officerare och kontorister, söner af förnäma,
förmögna och ansedda familjer, och presenterade en liten
växel på några hundra kronor, när de behöfde pängar. På
deras växlar funnos naturligtvis alltid minst två namn,
deras eget och ett till.
Det var på detta sista namn, som växelns solidité
hängde. Det var i allmänhet ett namn på någon förmögen
affärsman eller hög tjänsteman, till hviken den lånesökandes
familj stod i något släktskapligt eller vänskapligt
förhållande. Namnet var utan undantag falskt. Men Persson
visste, att det var lika säkert som om det varit äkta, ja
kanske säkrare. Ty han hade den noble brottslingen och
hans familjs heder fullkomligt i sina klor. Inlöstes eller
omsattes ej växeln på bestämd dag, lämnade han den till
protest, förfalskningen blef upptäckt och ett aktadt namn
skandaliserat genom en ung mans lättsinnighet. Det var
naturligtvis utomordentligt sällsynt, att detta hände, och
därför voro de falska växlarna så säkra.
Att procentaren tog god ränta, därpå var man ju
beredd. Ty hvad betalade man inte för att få pängar! Hvem
tänkte på ränta, när man hade tom plånbok!
De unga herrarna voro, som helt naturligt och vanligt
är, mycket sangviniska när de lånte. »Det blir väl alltid
någon utväg om några månader, när den förfaller». Men
det gick nog inte alltid så lätt som man hoppats att skaffa
pängar vid den tiden. Och då gälde det att få en ny växel,
med ett nytt »namn», belånad. Och gick det inte hos den
ene procentaren, så gick det väl hos den andre. På det
sättet förskrefvo sig de unga, förhoppningsfulla
samhällspelarne åt snikna och samvetslösa pänningejudar. Det
är en så vanlig företeelse ur Stockholms »sedelif» – – –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
