- Project Runeberg -  Bakom fälda rullgardiner /
220

(1896-1897) [MARC] Author: Hjalmar Wernberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nittonde kapitlet.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

han hade tiggt och bedt, han hade gycklat fram sina
önskningar. Hon hade inte precis afvisat honom, ty då var
hon rädd, att han skulle alldeles försvinna, men hon hade
förmått att så smidigt vrida sig undan honom, att han inte
ens fått kyssa hennes hand med sina köttiga, plumpa
läppar.

Ty hon afskydde honom. Hon kände avesion bara
för att taga honom i hand — — och att bli hans
älskarinna, nej inte för något pris i världen - -

Det hade händt, att hon, när han suttit vid
skrifbordet, betraktat honom i smyg och att hon lekt med sig själf
genom att göra åtskilliga realistiska reflektioner. Hon
tänkte sig, hur han skulle taga sig ut i nattdräkt, denne
uppsvälde, klumpige och rödfnasige herre - - usch,
det blefve också en sängkamrat - - hon ville knappt
taga i honom med tång — — det var då den siste, hon
öfverlämnade sig åt - - förr skulle hon taga den där
långe och magre gardeskapten, som brukade sitta midt
emot vid spelbordet - - och hvilken hade en kropp som
en humlestång, en kroknäsa som en papegojenäbb och
hvilken ständigt visade sina smala gula framtänder ända
upp till roten - - prokuristen var, med ett ord, enligt
hennes mening den otrefligaste af hela sällskapet.

Han satt och betraktade henne på ett sätt, som till
sist gjorde henne närvös och orolig och som hotade att
hindra det »arbete», som hon och Brun utförde
tillsammans.

Hvad ville han egentligen, den där dumsnuten! Det
föll henne in, att han kanske misstänkte något och
betraktade henne med ett slags spionblickar. Men den tanken
slog hon genast bort. Han var sannerligen alldeles för
enfaldig för att genomskåda något. Ingen annan hade
gjort det, och han var då den minst kompetente. Så med
det var det ingen fara!

Om han inte snart lät bli att betrakta henne på det
där efterhängsna sättet, så beslöt hon sig för att öppet visa
honom sitt förakt - - han måtte komma igen eller ej.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:18:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/faldarul/0568.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free