Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugonde kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åtminstone några år och försöka lefva på mina inkomster
som sångerska - - vara kvinna några år - - och inte
en lekdocka åt er - - ni äro så samvetslösa - —»
»Ha, ha, du skall misslyckas, mitt barn - - du kan
inte gå som sedlig mamsell - - tro mig, jag känner
dig för väl - -»
Hans sista ord väckte ett minne i Ninnis själ - -
det gamla minnet, huru hon behandlats af honom för
några år sedan, när hon i själen var mycket, mycket yngre
än nu. Det retade henne, att han egde nog djärfhet att
indirekt påminna henne härom nu, då han borde förstå,
att hon var så vekligt stämd.
»Du har naturligtvis den uppfattningen, att när jag
kom till dig första gången och då du drog mig in i din
våning lika lätt som du föst in en hemlös hund, som
krafsatt på dörren, så kom jag till dig som den lättsinnigaste
gatflicka, med barmen fyld af alla möjliga köttsliga begär
och önskningar - - Du resonnerade naturligtvis så här:
hon har blifvit blixtrande kär i mig på teatern, hon vet
att jag inte kan gifta mig med henne och nu kommer
hon hit för att jag skall förföra henne, hon kommer att
göra litet motstånd, nå det är vanligt spel, därför hon
vet, att jag har en så god vana att besegra dylikt — —
och inom några dagar, så har jag en ny älskarinna, en
som liknar alla de andra, kanske litet yngre och... litet
vackrare än de öfriga... men annars så lika dem. ..
svartsjuk, efterhängsen, fordrande, kokett, behagsjuk,
hysterisk ... men så svag och lättledd, så förlåtande och
öfverseende, när det behagar mig att spela ångerfull, och
så lätt tröstad, när jag blir trött på henne och drar mig
tillbaka...»
Brun hade afhört hennes långa harang med ett
försmädligt småleende på läpparna... han hade en förfärlig motvilja
för att gräla med fruntimmer och han brukade alltid
försvinna, så snart det gälde sådant, men det låg dock något
i Ninnis ord och stämma, som grep honom på ett mindre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
