Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugofemte kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som om hon sönderslitit en kedja, som bundit henne fast
vid ett kors, för hvilket hon ej var skapad.
Hon slets mellan dessa båda stämningar, och båda
bringade henne kval och plåga. Det var som om hon
balanserat på en smal spång och skulle ramla i afgrunden
åt hvilket håll, som hon föll.
Hon sprang upp och sköt häftigt regeln för dörren för
att få vara ostörd. Ofverväldigad af känslor sjönk hon
ned på knä vid en stol och började att snyfta, så att
kroppen skakade. Det var ett oemotståndligt behof hos
henne att få gråta ut ordentligt. Hon visste, att mötet
skulle börja om några minuter, men det kunde inte
hjälpas. Hon tillhörde icke längre ensamt armén med kropp
och själ, hon hade återgifvit sig åt sig själf, i och med
det samma, som hon gifvit sig åt någon bestämd, åt
honom, hvars steg nyss dött bort i korridoren ...
Hon hade ju sett så väl, att han tydligt förstått, hvad
som försiggick inom henne. Hon hade bokstafligen
inbjudit honom med sina blickar. Han skulle nog komma
tillbaka, tjusad af hennes skönhet, och fordra mer. Han var
nog frälsningssoldat, kanske en uppriktig sådan, men han
var också människa, full af ungdom och lefnadslust,
liksom hon. Och när han kom, skulle hon icke kunna neka
honom något. Hon skulle bli ett offer för det blod, som
åter börjat brinna i hennes ådror.
Det föll henne in en tanke — — hon kunde ju gifta
sig med honom, och de kunde båda stanna vid armén och
hjälpas åt att frälsa själar — — de skulle ju blifva ett
ståtligt par, som skulle draga fulla hus - -
Midt under det hon låg på knä och i tårar, började
hon att skratta åt denna vackra tanke, som på ett så
nyktert sätt skulle kunnat lösa svårigheterna - - hon
skrattade, ty hon förstod, att den aldrig skulle komma att
realiseras - -
Älskade hon honom - -? Nej, det gjorde hon icke,
det stod klart för henne, det måste hon medgifva - -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
