- Project Runeberg -  Bakom fälda rullgardiner /
334

(1896-1897) [MARC] Author: Hjalmar Wernberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugonionde kapitlet.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Han ångrade då, att han någonsin lämnat den fridfulla
hamnen, där han känt sig så glad och tillfredstäld, men
han hade inte vetat, hvad han gjort, han hade kunnat stiga
rakt ned i det brinnande helvetet för denna fagra, retande
kvinnas skull...

Han kände vämjelse vid synden och lasten. I hennes
sällskap hade han fört de fradgande bägarna till sina
läppar med en slags hypnotisk, viljelös hänförelse, men nu
tyckte han att all denna världsliga fröjd var så äcklig, så
klibbig och motbjudande ...

Nu längtade han åter till den angtusiastiska sången,
den jublande musiken och de heta, njutningsrika själabaden
inom arméns väggar.

Han längtade dit. Fjällen hade fallit från hans ögon.
Han hade i slagsmålet med de rusiga gullkrogshjältarna
och i det usla uppträdandet från Olgas sida tyckt sig få
se den fula, dammiga, fläckiga afvigsidan af
världsglädjen, hvilken på rätsidan kan förefalla så grann och
skinande.

En kvinna hade förledt honom till det uslaste han
gjort i hela sitt lif, men en kvinnas samvetslösa otrohet
hade också öppnat hans ögon för dåligheten i den värld,
i hvilken han kastat sig.

Hvad skulle han nu taga sig till egentligen?

Han befann sig i mörkret vid Nybrohamnen, han hade
dragit sig ditåt, då han undkom folksamlingen.

Han kände ingen lust att gå tillbaka till hotellet.
Han kunde ändå inte somna. Han skulle endast bli
påmind om de sista dagarnas svindlande glädjeyra, och fastän
han vämjdes vid den, så satt nog ändå som ett öppet sår
och värkte tanken på hvad han förlorat i henne, den sköna
och förrädiska kvinnan. Hennes bild var det omöjligt att
förjaga, om han också i sin fantasi tyckte, att det hvita
skinnet i hennes ansikte var betäckt med fläckar, de
andliga koppornas kännemärke.

Han satte sig på en trappa vid en af Strandvägens
ståtliga stenpalatser och började med en näsduk torka af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:18:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/faldarul/0682.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free