Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som jag först af alla har publicerat och illustrerat. Förra
året satt jag en gång till bords med miss Bell på en middag
hos er; jag citerade denna fras för henne, och hon tyckte
mycket om den. Dagen därpå öfversatte jag på hennes
begäran hela inskriptionen till franska och sände henne den.
Nu återfinner jag den i detta dikthäfte, stympad och vanställd,
och med titeln: På Via sacra. — Via sacra, den heliga vägen,
det är jag, det!
Och han återtog, i ett anfall af komiskt misshumör:
— Via sacra, det är jag, min fru!
Han var förargad öfver att författarinnan icke hade nämnt
honom i sammanhang med denna inskription. Han hade helst
velat läsa sitt namn ofvanför poemet, inne i versen också, som
ett rim. Han ville se sitt namn öfverallt. Han sökte det i
de tidningar af hvilka han jämt hade fickorna fulla. Men
han var icke hämndlysten, och han var icke ond på miss
Bell. Han erkände gärna att hon var en mycket distingerad
dam och att ingen skaldinna gjorde England mera ära än hon.
Då han gått frågade grefvinnan Martin mycket oskyldigt
hr Paul Vence om han visste hvarför den goda fru Marmet,
som eljes var så full af välvilja, hade betraktat hr Schmoll
med en sådan stum ovilja. Han blef öfverraskad af att hon
icke visste det.
— Jag vet aldrig någonting, sade hon.
— Men tvisten mellan Joseph Schmoll och Louis Marmet
upprörde ju på sin tid hela Institutet, och man talar om den
ännu. Den slutade först med Marmets död. Hans obarmhärtiga
kollega förföljde honom ända till Père-Lachaise.
Den dag då den stackars Marmet begrafdes, regnade det
våt snö. Vi voro våta och genomfrusna inpå bara benen.
Vid grafven, i dimman, i blåsten, i smutsen, läste Schmoll
under sitt paraply upp ett tal fullt af jovialisk grymhet och
triumferande medlidande. Med detta tal for han sedan omkring
till tidningarna i en af begrafningsvagnarne. En oförsiktig
vän till fru Marmet visade det för henne, och hon föll i
vanmakt. Är det möjligt, min fru, att ni aldrig har hört
talas om detta ursinniga, lärda gräl?
Det var det etruskiska språket som var orsaken. Marmet
hade gjort detta språk till sitt enda studium. Han kallades
också “etrusken“. Hvarken han eller någon annan kände
emellertid till ett enda ord af detta språk, som blifvit
utplånadt ända till sista spåret. Schmoll tröttnade aldrig att
upprepa för Marmet: “Ni vet att ni inte kan ett ord etruskiska,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
