- Project Runeberg -  Den röda liljan /
18

(1906) [MARC] Author: Anatole France Translator: Hjalmar Söderberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vara väcker för honom bundo henne vid denna vän. Han
gjorde väl icke hennes lif till en oafbruten njutning, men
han gjorde det lätt att bära och stundom angenämt.

Han hade lärt henne känna hvad hon icke hade anat
i sin ensamhet, trots vissa ögonblick af obestämdt
illabefinnande och af melankoli utan orsak — hennes temperament,
hennes verkliga kallelse. Hon lärde känna sig själf genom
honom. Det gjorde henne gladt förvånad. Deras sympatier
lågo hvarken inom tankens eller själens områden. Hennes
smak för honom var enkel, af ett visst bestämdt slag och
sådan att hon icke snart ledsnade. Och just i detta
ögonblick gladde hon sig åt tanken att hon nästa dag skulle möta
honom i den lilla våningen vid rue Spontini, där de brukade
träffas sedan tre år tillbaka. Och med en rätt kraftig liten
skakning på hufvudet och en axelryckning, som var en smula
mera brutal än man kunnat vänta af denna utsökta
världsdam, hviskade hon för sig själf, där hon satt ensam framför
elden, som nu var utslocknad: “Jag behöfver kärlek, jag!“

*


II.



Det var redan mörkt när de lämnade den lilla entresolen
vid rue Spontini. Robert Le Ménil gjorde ett tecken åt en
ledig droska och steg upp i åkdonet med Thérèse, i det han
kastade en orolig blick på hästen och kusken. Tryckta mot
hvarandra rullade de fram mellan konturlösa skuggor, afbrutna
af plötsliga ljusglimtar, genom den spöklika staden, med själen
fylld af intryck, ljufva och bortdöende liksom dessa ljusningar
som stego upp och försvunno på fönsterglasens imma. Allt
omkring dem tycktes förvirradt och stadt på flykt, och de
kände ett ljuft tomrum i själen. Vagnen körde tätt förbi
Pont-Neuf på Augustinerkajen.

De stego ur. Den dystra januariluften kryddades af en
torr kyla. Thérèse inandades med välbehag under sin slöja
de luftdrag, som kommo från andra sidan floden och som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:31 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/faliljan/0022.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free