Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de Lannoix var en kännare. I Caen talade antikvitetshandlarne
blott om henne. Hon hade restaurerat och möbleradt
sin herrgård i tidens stil. Det var ett landställe som fordom
hade tillhört Jean le Ménil, parlamentsråd i Rouen år 1779.
Huset fanns emellertid långt före honom, och det omtalas
med beröm i en bok från 1690, under namn af buteljhuset.
I ett rum på nedra botten fanns där ännu Jean le Ménils
boksamling, nedpackad i hvita lårar med ståltrådsnät öfver.
Hans tant de Lannoix hade haft för afsikt att ordna dem,
sade han. Men hon hade bland dem funnit en del lätta
arbeten, prydda med så ekivoka gravyrer att hon hade bränt
upp dem.
— Hon är alltså mycket dum, er tant? sade Thérèse.
Hans historier om fru de Lannoix hade redan länge
irriterat henne. Hennes vän hade en talrik släkt nere i
landsorten, en mor, systrar, en mängd tanter, som hon icke kände
och som retade henne. Han talade om dem med beundran.
Hon fattade humör öfver detta. Hon blef otålig öfver de
långa sejourer han tillbragte i denna familj, och hon inbillade
sig att han förde med sig därifrån en instängd lukt, trånga
idéer, känslor som sårade henne. Han å sin sida var naivt
förvånad öfven denna antipati och led af den.
Han teg. Åsynen af ett värdshus, hvars smårutiga
fönster lyste, ledde plötsligt hans tankar till skalden
Choulette, som ansågs böjd för att supa. Han frågade i en ton
af litet dåligt lynne Thérèse om hon ännu tog emot den där
Choulette, som gjorde visiter hos henne i en stor slängkappa
och med en röd yllehalsduk ända upp till öronen.
Hon blef sårad af att höra honom tala som general
Lariviere. Hon tillstod icke för honom att hon icke hade sett
till Choulette sedan hösten och att han försummade henne
helt ogeneradt, mycket upptagen och nyckfull som han var,
och af en helt annan värld.
— Han är intelligent, sade hon, han har fantasi och
ursprunglighet. Jag tycker om honom.
Och då han förebrådde henne att ha en bisarr smak,
svarade hon litet häftigt:
— Jag har inte en smak, jag har flera. Och jag tänker
att ni inte vill klandra min smak i alla hänseenden?
Nej, han klandrade henne icke. Han var bara rädd att
hon skadade sig själf genom att mottaga en gammal bohemien
på femtio år, som icke hade sin rätta plats i ett
respektabelt hus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
