Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon utropade:
— Choulette, skulle inte han ha sin plats i ett respektabelt
hus? Ni vet alltså inte att han hvarje år tillbringar en
månad i Vendée hos markisinnan de Rieu ... Jo, hos
markisinnan de Rieu, hon som är bigott och rojalist, la vielle
chouane, som hon kallar sig själf. Men eftersom ni tycks
intressera er för Choulette, skall jag tala om hans senaste
äfventyr för er, som Paul Vence har berättat det för mig.
Man förstår det bäst här, på en gata där man ser nattröjor
och blomkrukor i fönsterna.
En regnig kväll nu i vinter träffade Choulette på ett
litet likörställe vid en gata hvars namn jag glömt, men som
förmodligen var lika fattig och eländig som den här, en
stackars flicka, som icke ens kyparne på stället ville röra
vid, och som han fattade kärlek till för hennes ödmjukhets
skull. Hon hette Maria. Och inte ens detta namn var
egentligen hennes; hon hade funnit det uppspikadt på sin dörr,
högt uppe vid ändan af en trappa i ett litet hotell där hon
bodde. Choulette blef rörd öfver denna höjdpunkt af
fattigdom och förnedring. Han kallade henne sin syster och
kysste hennes händer. Och sedan viker han icke mera från
hennes sida. Han tar henne med sig, barhufvad och med
en sjal om axlarne, på kaféerna i Quartier Latin, där de
rikare studenterna sitta och läsa tidskrifter. Han säger henne
mycket vackra saker. Han gråter; hon gråter också. De
dricka; och när de ha druckit, slåss de. Han älskar henne.
Han kallar henne den kyska, sitt kors och sin frälsning. Hon
var barfota; han har gifvit henne en härfva groft ullgarn och
strumpstickor, så att hon kan sticka strumpor åt sig. Och
han halfsular själf den stackars flickans skor med enorma
spikar. Han lär henne versstycken, som äro sådana att hon
kan fatta dem. Af fruktan att hennes moraliska skönhet
kunde taga skada vill han icke draga henne upp ur den
skam och den nöd hvari hon lefver och som hon bär med
en beundransvärd hjärtats enfald.
Le Ménil ryckte på axlarne.
— Men har är ju tokig, den där Choulette, och hr Paul
Vence berättar just vackra historier för er. Jag är ingen
moralist; men det finns saker som inge mig afsmak.
De promenerade på måfå. Hon blef tankfull.
— Ja, moralen, plikten! ... Men plikten, den kan ju inte
ens den onde upptäcka. Jag försäkrar er, att i tre fall af
fyra vet jag inte på hvilken sida plikten ligger. Det är med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
