Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i handen och försökte låta dem glida ned i sin barm, svarade
vänligt den gamla:
— Nej tack, jag har redan hvad jag behöfver ...
— Det syns att ni är ung! ropade gumman till henne
i en förtrolig ton och gick sin väg.
Thérèse förstod henne, och det gled ett litet småleende
öfver hennes läppar och hennes ögon. De gingo in i
förhusets skugga, förbi stenfigurerna, som stodo i rad i sina
nischer med spiror och kronor i händerna.
— Låt oss gå in, sade hon.
Han hade icke lust. Han var en smula generad, nästan
rädd, för att visa sig med henne i en kyrka. Han försäkrade
att den var stängd. Han trodde det, han ville tro det. Hon
sköt upp dörren och gled in i det ofantliga skeppet hvars
pelare likt liflösa träd stego upp mot höjdens mörker. Långt
borta gick ett tåg af vaxljus framför prästernas skuggor,
medan orgelns brus dog bort i en suck. Hon frös i
tystnaden, och hon sade:
— Melankolien i en kyrka om natten upprör mig. Jag
känner något af intighetens storhet.
Han svarade:
— Vi måste likväl tro på någonting. Det skulle vara
alltför tröstlöst om det icke funnes en Gud och om vi icke
hade en odödlig själ.
Hon stod en stund orörlig under skuggorna, som tycktes
hänga ned likt draperier från hvalfven, och sade därefter:
— Min vän, vi veta knappt hvad vi skola göra af detta
lif, som är så kort, och ni vill ha ett annat, som skall räcka
evigt!
När de sutto i droskan, som förde dem hemåt, sade han
gladt, att han hade tillbragt en skön dag. Han kysste henne,
nöjd med henne och med sig själf. Men hon smittades icke
af hans goda lynne. Och detta hände dem ofta. De sista
ögonblicken af deras samvaro fördärfvades för henne genom
förkänslan af att han icke skulle komma att säga just det
ord, som ögonblicket kräfde af honom. Han gjorde vanligen
afskedet kort, som om han icke kände något behof af att
förlänga ögonblicket och dess stämning. Hvar gång de
skildes på detta sätt hade hon en obestämd känsla af att
det var en brytning. Hon led i förväg af denna tanke, och
hon blef retlig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
