Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Och ni, herr Vence, hvad tänker ni om Napoleon?
— Min fru, jag har föga smak för slagskämpar; och
eröfrarne förefalla mig i all enkelhet som farliga dårar. Men
trots allt intresserar detta kejsarhufvud mig som det intresserar
allmänheten. Jag finner det fullt af lif och karaktär.
Det finns hvarken en dikt eller en äfventyrsroman som går
upp mot hans Mémorial, och likväl är det skrifvet i en löjlig
stil. Hvad jag tänker om Napoleon — efter ni vill veta
det — är att han var skapad för äran, och att han i dess
belysning visar sig enkel och strålande som hjälten i epopée.
En hjälte bör vara mänsklig. Napoleon var mänsklig.
— Åh, sade man.
Men Paul Vence fortsatte:
— Han var våldsam och flyktig, och så till vida djupt
mänsklig. Jag menar: lik alla andra. Han ville med en
enastående styrka allt det som mängden af människor värderar
och åtrår. Han hade själf de illusioner som han gaf åt folken.
Det var hans styrka och hans svaghet, det var det vackra
hos honom. Han trodde på äran. Han tänkte på ett
ungefär detsamma om lifvet och världen som en af hans
grenadjärer. Han bevarade ständigt detta barnsliga allvar, som
finner glädje i sablar och trummor, och det slags oskuld som
skapar goda officerare. Han hyste en uppriktig beundran
för styrkan. Han var männens man, kött af människornas
eget kött. Han hade aldrig en tanke som icke redan var
en handling, och hans handlingar voro stora och vulgära.
Det är denna vulgära storhet som gör en människa till hjälte.
Och Napoleon är den fullkomlige hjälten. Hans hjärna nådde
aldrig längre än hans hand, denna lilla och vackra hand, som
smulade sönder världen. Han bekymrade sig aldrig ett
ögonblick om det som han icke kunde nå.
— Ni anser alltså, sade Garain, att han icke var något
intellektuellt geni. Jag delar er åsikt.
— Helt visst, sade Paul Vence, hade han det slags geni
som behöfs för att på ett lysande sätt göra sina konster i
den civila och militära världens cirkus. Men han var intet
spekulativt geni. Den sortens geni, det är ett par andra
manschetter, som Buffon säger. Vi ha ju hans skrifna och
talade ord samlade. Stilen är liflig och bildrik. Och i denna
hög af tankar finner man intet spår af ett filosofiskt intresse,
ingen tanke på det ovetbara, intet grubbel öfver det
mysterium i hvilket vårt öde är insvept. När han på S:t Helena
talar om Gud och om själen, förefaller han som en liten snäll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
