Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skolgosse på fjorton år. Då han slungades ut i världen, fann
han sin själ stå i jämnhöjd med världen och omfattade den
helt och hållet. Ingenting af denna själ förlorade sig i
rymden. Han var diktare, men han kände icke till någon annan
poesi än handlingens. Sin mäktiga dröm om lifvet begränsade
han till denna jord. Han trodde i sin rörande och
fruktansvärda barnslighet, att en människa kan vara stor;
och denna barnslighet lämnade honom icke ens med åren
och olyckan. Hans ungdom, eller rättare hans sublima ynglingaålder,
räckte lika länge som han själf, emedan hans lefnads
dagar aldrig hade lagt sig en till en för att utbilda honom
till medveten mognad. Det är i detta underbara tillstånd
handlingens män befinna sig. De samla sig helt och hållet
i ögonblicket, och deras geni koncentrerar sig i en enda
punkt. De förnya sig ständigt, de fortsätta sig icke.
Tillvarons timmar förenas icke hos dem genom en kedja af
allvarliga eller oegennyttiga meditationer. De fortsätta icke
att lefva: de efterträda sig själfva i en serie af handlingar.
Därför sakna de ett inre lif. Denna brist gör sig särskildt
starkt gällande hos Napoleon, som aldrig fördjupade sig i sig
själf. Däraf denna sinnets flyktighet, som satte honom i
stånd att med sådan lätthet bära den oerhörda tyngden af
sina olyckor och sina fel. Hans själ föddes på nytt hvarje
morgon. Han hade mer än någon annan förmågan att
förströ sig. Första dagen han såg solen gå upp öfver sin dystra
klippö, S:t Helena, hoppade han ur sängen hvisslande en
romans. Det var den sinnesro som stod öfver ödet, men
det var också flyktigheten hos en själ som med lätthet lät
sig födas på nytt. Han lefde ett utåtvändt lif.
Garain, som egentligen icke tyckte om ett så skarpsinnigt
och subtilt sätt att tänka och tala, ville skynda på
konklusionen.
— Kort sagdt, sade han, denne man var ett vidunder.
— Det finns inga vidunder, replikerade Paul Vence.
Och de människor som gälla för vidunder ingifva fasa.
Napoleon var älskad af ett helt folk. Det var hans styrka
att han tvingade människorna att älska sig. Hans soldater
funno glädje i att dö för honom.
Grefvinnan Martin hade gärna velat att också Dechartre
hade låtit höra sin mening. Men han afböjde med ett slags
förskräckelse.
— Säg, sade Schmoll, känner ni till parabeln om de tre
ringarne, en sublim dikt af en portugisisk jude?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
