Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han tog henne om lifvet och gaf henne till belöning några
små ärbara kyssar i nacken och på ögonlocken. Han visade
sig mycket angelägen att ägna henne all den tid han hade
kvar före sin afresa.
— Min älskade, sade han, vi kunna ännu träffas tre eller
fyra gånger innan jag reser, och ännu mer om ni vill. Jag
väntar er här hemma så ofta ni vill komma. Vill ni i morgon?
Hon tillät sig den hämnden att hvarken kunna komma
dagen därpå eller någon af de andra dagarna. Hon räknade
i mycket mild ton upp sina förhinder. Dessa förhinder
föreföllo först obetydliga: visiter, som hon måste göra, en
klädning som skulle profvas, en välgörenhetsbasar, utställningar,
tapisserier, som hon ville se och kanske köpa. Men då han
gick dessa svårigheter närmare inpå lifvet, växte de och
bredde ut sig: visiterna kunde icke uppskjutas längre; det
var icke en välgörenhetsbasar hon måste gå på, utan tre;
utställningarna skulle stängas i dagarna; tapisserierna skulle
skickas till Amerika. Kort sagdt, det var omöjligt för henne
att träffa honom innan han reste.
Emedan det låg i hans natur att böja sig för skäl af
detta slag, förbisåg han att de knappast voro rätt naturliga
för Thérèse. Själf intrasslad i samma fina väfnad af
mondäna förpliktelser, gjorde han inga invändningar mer utan
blef stående tyst, olycklig.
Med sin vänstra hand lyfte hon upp portièren öfver sitt
hufvud och lade högra handen på dörrvredet. Och med den
orientaliska väfnadens färger af safir och rubin till bakgrund
och med hufvudet vändt mot honom, som hon lämnade, sade
hon i en på en gång litet gycklande och nästan tragisk ton:
— Farväl, Robert! Roa er duktigt. Mina visiter, mina
inköp, edra små resor — allt det där är bagateller. Men
det är sant att vårt öde är sammanfogadt af sådana
bagateller. Farväl!
Hon gick. Han hade velat göra henne sällskap, men
han hade betänkligheter mot att visa sig med henne på gatan,
då hon icke direkt bad honom om det.
Väl ute kände Thérèse sig plötsligt ensam, ensam i hela
världen, utan glädje och utan sorg. Hon gick hem till fots,
som vanligt. Det var mörkt, luften var isande, klar och lugn.
Men de avenyer längs hvilka hon gick i en skugga strödd
med ljuspunkter, omgåfvo henne med denna tempererade
stadsluft, så kär för dem som bo i städer, och som de känna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
