Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ännu genom vinterkölden. Hon gick mellan rader af små
kåkar och gamla värdshus, minnen från den tid då Auteuil
ännu var “landet“, och här och där afbrutna af höga hus,
som visade sina tråkiga blindmurar. Dessa små butiker och
dessa enformiga fönsterrader hade ingenting att säga henne.
Likväl kände hon sig under inflytande af en hemlighetsfull
vänskap för de döda tingen och hade ett intryck af att
stenarna, portarna och ljusskenet bakom fönsterglasen där högt
uppe voro vänligt stämda mot henne. Hon var ensam, och
hon ville vara ensam.
Den väg hon gick, vägen mellan hennes bägge hem,
som vanan i lika hög grad band henne vid, denna väg, som
hon hade gått så många gånger, tycktes henne i dag utan
återvändo. Hvarför? Hvad var det som händt denna dag?
Knappt en meningsskiljaktighet, icke ens en tvist. Och
likväl hade denna dag en sällsam, svag men genomträngande
smak, en okänd smak som icke ville gå bort. Hvad hade
inträffat? Ingenting. Och detta intet utplånade allt annat.
Hon hade ett slags dunkel visshet om att hon aldrig mera
skulle vända tillbaka till denna kammare, som ännu helt nyss
inneslöt hvad som var henne mest hemligt och kärt i lifvet.
Det var en allvarlig förbindelse. Hon hade gifvit sig med
det allvar som den glädje kräfver, hvilken man icke kan
undvara. Hon var skapad för kärleken, men emedan hon
var mycket förnuftig, hade hon, hur helt hon än gaf sitt jag,
aldrig lämnat ur sikte detta begär att reflektera och detta
behof af trygghet som voro så starka hos henne. Hon hade
icke valt; man väljer öfverhufvud taget knappast. Hon hade
icke heller låtit taga sig af en slump eller med öfverrumpling.
Hon hade gjort det som hon ville göra, för så vidt man alls
gör hvad man vill när det gäller dessa affärer. Hon hade
ingenting att ångra. Han hade varit för henne hvad han
kunde och borde vara; den rättvisan måste hon göra en man,
som var mycket eftersökt och som kunde äga hvilken kvinna
han ville. Men trots allt kände hon att det var slut, och att
det måste vara det. Hon tänkte med en torr melankoli: “Tre
år af mitt lif; en förträfflig man, som älskar mig och som
jag har älskat, ty det har jag. Det var också nödvändigt
för att jag skulle kunna gifva mig åt honom. Jag är ingen
fallen kvinna.“ Men hon kunde icke återfinna sina känslor
från den tiden, hvad hon kände i själen och i blodet, då hon
gaf sig åt honom. Hon erinrade sig biomständigheter utan
all betydelse: pappersblommorna och taflorna på väggen i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
