Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ja, just hon, återtog Paul Vence. De lefde nästan
helt och hållet tillsammans i ett litet hus i “Jasminstaden“
i Auteuil. Jag var ofta och hälsade på dem. Jag fann
honom alldeles borta i sina drömmar, medan han glömde att
modellera en figur, som stod och torkade under sina skynken;
han var ensam med sig själf, han följde sina egna tankar och
var alldeles oförmögen att lyssna till en annan. Och hon,
hon gick och läste på sina roller, med hyn uppbränd af smink,
ömma och hängifna ögon och ett vackert uttryck af intelligens
och verksamhetslust. Hon beklagade sig för mig öfver att
han var tankspridd och nyckfull. Hon älskade honom, och
hon bedrog honom aldrig annat än då det gällde att få en
roll. Och då hon bedrog honom var det ett ögonblicks
verk; efteråt tänkte hon icke på det. Hon var en allvarlig
flicka. Men hon visade sig offentligt med Josef Springer i
hopp att genom honom kunna komma in vid Théâtre
Français. Dechartre blef ond och bröt. Numera finner hon det
mera praktiskt att lefva med sina direktörer, och Jacques
finner mera nöje i att resa.
— Saknar han henne?
— Hur vill ni att man skall kunna veta hvad som
försiggår inom honom, orolig och liflig som han är, egoistisk och
lidelsefull — en man, som tycker om att gifva bort sig och
är snabb att taga igen gåfvan, och som passioneradt älskar
sig själf i allt skönt han möter i världen?
Hon böt plötsligt om samtalsämne.
— Och er roman, herr Vence?
— Jag håller på med sista kapitlet, min fru. Min lille
gravör har just blifvit guillotinerad. Han har dött med samma
likgiltighet som en jungfru utan begär, som aldrig har känt
lifvets heta smak på sina läppar. Tidningarne och allmänheten
uttala i de mest passande ord sitt gillande af den akt
af rättvisa, som nyss blifvit utförd. Men i en vindskupa
sitter en annan arbetare, nykter, melankolisk och
hemmastadd i kemi, och svär att utföra försoningsmordet.
Han reste sig och sade farväl.
Hon kallade honom tillbaka:
— Herr Vence, ni förstår väl att jag menar allvar; tag
reda på Choulette.
Då hon gick upp till sitt sofrum, mötte hon sin man.
Han väntade henne på öfversta trappsteget, klädd i en
nattrock af rödbrun plysch och med det bleka och håliga ansiktet
inramadt i ett slags mössa som kom honom att erinra om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
