Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon svarade honom.
— Ni tråkar ut mig.
Och hon vände honom ryggen och stängde in sig i
sitt rum.
Innan hon somnade öppnade hon en bok som vanligt.
Det var en roman. Hon vände bladen förströdt, tills hon
kom till dessa rader:
“Det är med kärleken som med fromheten: den kommer
sent. Man är sällan hvarken förälskad eller from vid tjugu
år, så vida man icke har speciella anlag, ett slags medfödd
helighet. Äfven den kvinna som är bestämd för kärleken
kämpar länge emot denna nåd, som är mera förfärlig än den
blixt, hvilken träffade vandraren på vägen till Damaskus.
En kvinna ger i allmänhet icke vika för den kärlek, som
är lidelse, förr än vid en ålder då ensamheten icke längre
skrämmer henne. Ty sanningen är, att lidelsen är en
ödemark, en brännande öken. Lidelsen, det är den profana
asketismen, och den är lika sträng som den religiösa.
Därför kan man också iakttaga, att de stora älskande
äro lika sällsynta som de stora helgonen. De som känna
lifvet och världen veta alltför väl, att den verkliga kärleken
efterlämnar ett ärr, med hvilket en kvinna icke gärna vill
vanpryda sin hvita barm. Ingenting är så sällsynt som ett
långvarigt offrande. Och kom ihåg hvad en mondän kvinna
måste offra, då hon älskar. Frihet, sinnesro, koketteri, en
fri varelses alla förströelser och nöjen, allt förlorar hon.
Flirten är tillåten. Den låter förena sig med alla det
eleganta lifvets fordringar. Icke så kärleken. Den är den
minst mondäna af alla passioner, den mest antisociala, den
vildaste och mest barbariska. Därför dömer världen den
också vida strängare än galanteriet eller lättheten i seder.
Och på ett sätt har den rätt. En parisiska som älskar,
förnekar sin natur och går på sidan om sin kallelse, som är
att tillhöra alla, liksom ett konstverk. Ty hon är ett
konstverk, och ett af de underbaraste som mannens konstfärdighet
någonsin har frambragt. Hon är ett beundransvärdt konststycke,
frukten af samverkan mellan alla fria och ofria konster,
hon är allas verk och tillhör alla. Hennes plikt är att synas.“
Thérèse lade igen boken och tänkte, att detta var en
fantasi af en romanförfattare som icke kände lifvet. Hon
visste godt, hon, att det i verkligheten hvarken fanns något
lidelsens Karmel eller något ärr efter kärleken eller någon
fruktansvärd och skön kallelse, mot hvilken man förgäfves
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
