- Project Runeberg -  Den röda liljan /
62

(1906) [MARC] Author: Anatole France Translator: Hjalmar Söderberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Fru Marmet ville icke heller att den yttersta dagen skulle
vara så nära.

— Herr Lagrange, sade fru Martin, bor ni inte i ett
litet vackert hus med slingerväxter, vid Botaniska trädgården?
Jag tycker det skulle vara en glädje att lefva i denna
trädgård som kommer mig att tänka på Noaks ark och på det
jordiska paradiset, sådant man ser det i gamla biblar.

Men han var icke förtjust. Huset var litet, illa
underhållet och öfversvämmadt af råttor.

Hon insåg att man ingenstädes hade det bra och att
det öfverallt fanns råttor, antingen verkliga eller symboliska,
legioner af små varelser som plåga oss. Hon höll likväl af
Botaniska trädgården; hon föresatte sig alltid att gå dit, och
hon gick aldrig. Det fanns också ett naturhistoriskt museum,
där hon aldrig hade varit, och där hon gärna skulle vilja
göra ett besök.

Han erbjöd sig småleende och förtjust att visa henne
hvad som var att se där. Han var så godt som hemma där.
Han skulle visa henne meteorstenar; man hade några som
voro ståtliga där.

Hon visste icke hvad en meteorsten var. Men hon erinrade
sig att hon hade hört, att det på detta museum skulle
finnas benknotor af ren, bearbetade af de första människorna,
och elfvenbensbitar, i hvilka voro ristade bilder af djur, som
för längesedan voro utdöda. Hon frågade om det var sant.
Lagrange smålog icke längre; han svarade motvilligt och
likgiltigt, att dessa föremål icke föllo inom hans fack.

— Ah, sade fru Martin, de ligga inte under er glasruta.

Hon hade märkt att de lärda äro föga vetgiriga och att
det är ogrannlaga att fråga dem om hvad som icke hör till
deras fack. Lagrange hade byggt sin vetenskapliga karriär
på stenar, som falla ned från himmelen. Detta hade kommit
honom att sysselsätta sig med kometerna. Men han var en
vis man; och sedan tjugu år tillbaka sysselsatte han sig icke
med stort annat än att gå bort på middagar.

Då han hade gått, framförde fru Martin sitt ärende.

— Jag reser till Fiesole i nästa vecka, för att hälsa på
miss Bell, och ni skall följa med mig.

Den goda fru Marmet satt ett ögonblick tyst med ett
spejande uttryck i sina ögon under den lugna pannan; hon
vägrade lamt, lät bedja sig och samtyckte.

*


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:31 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/faliljan/0066.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free