Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
VII.
Snälltåget till Marseille stod färdigt att gå. På perrongen
sprungo bärare om hvarandra, och kärrorna med resgods
rullade fram i röken och larmet under det bleka ljus, som
föll in genom glastaket. Resande i länga kappor kommo och
gingo framför kupéernas rad af öppna dörrar. Vid yttersta
ändan af galleriet, hvars luft var tjock af svett och damm,
lyste ett litet segment af himmelen, som i ändan af en kikare.
Icke större än handen, och hela resans oändlighet. Grefvinnan
Martin och den goda fru Marmet sutto redan i sin vagong
under näthyllan med kappsäckarne och med tidningar strödda
omkring sig på dynorna. Choulette kom icke, och fru Martin
hade redan uppgifvit hoppet att han skulle komma. Han
hade likväl lofvat att infinna sig vid stationen. Han hade
träffat alla anstalter för afresan och lyft honoraret för
“Smekningarna“ hos förläggaren. Paul Vence hade en kväll tagit
honom med sig till huset vid Billykajen. Han hade visat
sig mild, artig, full af muntra infall och barnslig glädje. Hon
hade beredt sig på ett visst nöje af att resa i sällskap med
en så originell och snillrik man, pittoresk i sin fulhet och
roande i sin galenskap, en gammal förlorad son, full af laster,
uppriktighet och oskuld. Dörrarne slogos igen: hon väntade
honom icke längre. Hon hade varit dum, då hon trodde sig
kunna räkna på denne vagabond, ögonblickets barn som han
var. Men just i det ögonblick då lokomotivet började sucka
och pusta, sade fru Marmet lugnt, i det hon såg ut genom
fönstret:
— Där kommer visst hr Choulette.
Han banade sig väg längs med tåget, haltande, med
hatten på nacken öfver sitt knöliga kranium, med skägget
ovårdadt och en gammal broderad nattsäck i handen. Han
var nästan skräckinjagande, och han såg ung ut trots sina
femtio år, tack vare sina klara blå ögon och uttrycket af
barnslig oförskräckthet i det gula och fårade ansiktet, och
tack vare den poetens och konstnärens eviga ungdom som
lyste genom alla porer hos denne gamle och härjade man.
Då Thérèse såg honom komma, ångrade hon nästan att ha
valt en så besynnerlig följeslagare på sin resa. Han gick
sin väg fram och kastade en hastig blick in i hvarje kupé,
en blick som småningom blef elak och misstänksam. Men
då han kom fram till den vagn, där de båda damerna sutto,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:19:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/faliljan/0067.html
