Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fru Martin lyfte på ögonen med ett uttryck af lindrig
förskräckelse. Men den goda fru Marmet satt lugnt som alltid.
Medan tåget rullade fram genom banlieun, som omger
staden likt en svart frans af sot och smuts, drog Choulette
upp en gammal plånbok ur fickan, och satte sig att bläddra
i den. Den var full af papperslappar. Skribenten kröp nu
fram under vagabonden. Choulette var bläcksuddare utan
att vilja synas vara det. Han förvissade sig om att han icke
hade tappat bort hvarken de papperslappar, på hvilka han i
kaféerna antecknade hvarje uppslag till en dikt, eller det dussin
smickrande bref från beundrare och beundrarinnor, som han
ständigt bar på sig, smutsiga, fläckiga och söndervikta, och
hvilka han ständigt var färdig att läsa upp för hvem han
träffade, midt i natten, vid skenet af en gaslykta. Då han
öfvertygat sig om att ingenting fattades, drog han upp ur
plånboken ett bref, inlagdt i ett öppet kuvert. Han viftade
länge med det i handen med ett uttryck, i hvilket det låg
både frivolitet och hemlighetsmakeri, och räckte det slutligen
till grefvinnan Martin. Det var ett introduktionsbref som
markisinnan de Rieu hade gifvit honom till en prinsessa af
huset Frankrike, en nära anförvant till grefven af Chambord
och som nu, gammal och änka sedan många år tillbaka, lefde
ett tillbakadraget lif i en villa utanför Florens. Efter att ha
njutit af den effekt, som han antog att detta bref måste göra,
sade han att han kanske skulle gå och hälsa på prinsessan,
och att hon var en god kvinna och mycket from.
— En verkligt stor dam, tillade han, och en dam som
icke visar sin höghet i klädningar och hattar. Hon bär sina
linnen i sex veckor och stundom ännu längre. Herrarne i
hennes uppvaktning ha sett henne med smutsiga hvita strumpor,
nedhasade på vristerna, ända ned på hälen. De stora spanska
drottningarnas dygder lefva upp i henne. Hvilken sann ära
i dessa smutsiga strumpor!
Han tog tillbaka brefvet och lade in det i sin plånbok.
Därefter drog han upp en knif med hornskaft och började
tälja på ett ansikte, hvars konturer ännu blott otydligt trädde
fram på handtaget till hans käpp. Samtidigt berömde han
sig af sina talanger:
— Jag är skicklig i alla de konster, som tiggare och
vagabonder kunna. Jag kan öppna ett lås med en spik, och
jag kan skära i trä med en slö knif.
Hufvudet började nu träda fram. Det var ett magert
kvinnoansikte, som grät.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
