- Project Runeberg -  Den röda liljan /
78

(1906) [MARC] Author: Anatole France Translator: Hjalmar Söderberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som var honom kär på grund af gamla minnen och emedan
den ofta brukade gifva honom goda råd. Han trodde att
han hade förlorat den i en af de profana salarna i palazzo
Pitti; och han anklagade Medicéerna och alla Italiens målare
för förlusten.

Och han fortsatte i det han kastade en elak blick på
miss Bell:

— Jag hittar på mina dikter medan jag lappar mina
trasor. Jag tycker om att arbeta med mina händer. Jag
sjunger mina visor för mig själf medan jag sopar min
kammare; och därför tränga dessa visor till människornas hjärtan
liksom de visor som arbetare och handtverkare göra, visor
som äro ännu vackrare än mina, men icke mera naturliga.
Jag sätter en ära i att icke låta betjäna mig af någon annan
än mig själf. Kyrkvaktarens änka har bedt att få laga mina
kläder. Jag tillät henne icke att göra det. Det är orätt att
låta andra som slafvar utföra ett arbete, som vi kunna göra
själfva i ädel frihet.

Prinsen spelade nonchalant sin nonchalanta melodi.
Thérèse, som i en vecka hade gått omkring i kyrkorna och
museerna i sällskap med fru Marmet, tänkte på hur hennes
följeslagarinna tråkade ut henne genom att oupphörligt i de gamla
mästarnes taflor finna likheter med någon person, som hon
kände. Bara på Benozzo Gozzolis fresker i palazzo Ricardi
hade hon denna morgon känt igen hr Garain, hr Lagrange,
hr Schmoll, furstinnan Seniavine som page och hr Renan till
häst. Hr Renan var hon själf förskräckt öfver att återfinna
öfver allt. Alla hennes idéer återvände ständigt till hennes
lilla krets af akademici och societetsmänniskor, med en lätthet
i vändningen, som oroade hennes väninna. Med sin milda
röst ledde hon ständigt erinringen tillbaka till de offentliga
sammankomsterna i Institutet, föreläsningarne vid Sorbonne
och soaréerna, på hvilka de spiritualistiska och mondäna
filosoferna lyste. Hvad damerna beträffade voro de alla i hennes
tanke charmanta och höjda öfver allt tadel. Hon gick på
middagar hos dem alla. Och Thérèse tänkte: “Hon är för
klok, den goda fru Marmet. Hon tråkar ut mig.“ Och hon
tänkte på att lämna henne kvar i Fiesole och gå ensam i
kyrkorna. Och med ett slanguttryck, som Le Ménil hade
lärt henne, sade hon till sig själf:

— Jag sätter fru Marmet på hyllan.

En smärt gammal herre trädde in i salongen. Hans
vaxade mustascher och hans hvita pipskägg gaf honom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:19:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/faliljan/0082.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free