Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att dekorera de bägge salarna i sitt kloster, och han väntade
sig en underbar verkan, mindre af mästarens konst än af
sin vackra ultramarinfärg, då den lades på till himmel. Hela
den tid under hvilken målaren i klostret arbetade på Kristi
historia, stod priorn vid hans sida och räckte honom det
dyrbara pulvret ur en liten påse som han aldrig lämnade
ifrån sig. Pietro tog i den fromme mannens egen åsyn färg
ur påsen med sin pensel och doppade den därefter i vatten,
innan han strök på murens yta. På detta sätt gjorde han
slut på en stor kvantitet af pulvret. Och den gode munken
suckade, då han såg innehållet i sin påse minskas och
försvinna: “Jesus, hvad den där karlen slukar ultramarin!“
Då freskerna voro färdiga och Perugino hade fått den
öfverenskomna betalningen af munken, lämnade han honom ett paket
med blått pulver. “Det här tillhör er, min far“, sade han.
“Ert ultramarin, som jag tog med min pensel, föll till stor
del ned i mitt färgfat, och jag tog hvarje dag vara på affallet.
Här har ni det. Lär er hädanefter att hysa förtroende till
en hederlig man.“
— Åh, sade Thérèse, det ligger ingenting märkligt i
att Perugino på en gång var girig och hederlig. De
egennyttiga människorna äro icke alltid de minst samvetsgranna.
Det finns många hederliga girigbukar.
— Naturligtvis, darling! sade miss Bell. De giriga vilja
icke vara skyldiga någon något, medan däremot en slösare
icke är besvärad af att ha skulder. De tänka knappt på de
pengar de äga, och de tänka ännu mindre på dem som de
äro skyldiga. Jag har icke sagt att Pietro Vanucci från
Perugia var en ohederlig man. Jag har sagt att han hade en
hård hufvudskål och att han köpte hus, många hus. Jag
är glad att höra att han gaf priorn i Gesuati igen hans
ultramarin.
— Eftersom er Pietro var rik, sade Choulette, så var
det hans skyldighet att gifva igen ultramarinet. För de rika
är det en plikt att vara hederliga; men icke för de fattiga.
I detta ögonblick räckte hofmästaren fram en silfverskål
åt Choulette, som sträckte fram sina händer för att doppa
dem i det parfymerade vattnet ur handkannan. Det var en
ciselerad vas och en kopp med dubbla bottnar, som miss
Bell enligt antikt bruk lät servera sina gäster efter måltiden.
— Jag tvår mina händer, sade han, för det onda som
fru Martin gör eller kan komma att göra med sina ord eller
på annat sätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
