- Project Runeberg -  Den röda liljan /
88

(1906) [MARC] Author: Anatole France Translator: Hjalmar Söderberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

det som skall komma. Ni vill icke bli odödlig, herr Dechartre.
Akta er, Gud kan bönhöra er!

Han svarade:

— För mig är det nog att lefva en liten stund till.

Han sade farväl och lofvade att komma tillbaka tidigt
följande dag för att ledsaga fru Martin till Brancaccis kapell.



En timme senare drömde Thérèse vid lampan med hufvudet
mot örngåttskudden och den vackra nakna armen böjd
öfver hufvudet, ensam i sin estetiskt inredda kammare,
tapetserad med väfnader, på hvilka citrontråd, dignande under
gyllene frukter, bildade en skog ur en fésaga. Förvirradt
drogo bilderna ur hennes nya lif förbi henne: Vivian Bell
och hennes klockor, alla dessa prerafaelitiska gestalter, lätta
som skuggor, dessa ensamma damer och riddare, som midt
i scener, hämtade ur fromma legender, stå likgiltiga och en
smula sorgsna med blicken riktad mot åskådaren, och som
därigenom bli mera roande och mera förtroliga i sin ljufva
sömnighet; och aftonen i villan i Fiesole, prins Albertinelli,
professor Arrighi, Choulette, deras lätta infall, den bizarra
leken med idéer, och Dechartre med sina unga ögon i ett
ansikte, som var litet trött, med något af afrikan öfver den
mörka hyn och med skägget i en spets.

Hon tänkte att han hade en betagande fantasi, en rikare
själ än någon af dem som dittills hade öppnat sig för henne,
och en dragningskraft mot hvilken hon icke längre gjorde
motstånd. Hon hade alltid vetat att han hade gåfvan att
behaga. Hon märkte nu att han också hade viljan. Denna
tanke beredde henne njutning; hon slöt ögonen liksom för
att hålla den kvar. Därefter skälfde hon plötsligt till.

Hon hade känt ett slag, en smärtsam stöt, längst inne
i sin varelses dolda djup. Hon såg i en plötslig och oväntad
vision sin vän, med bössan under armen, i skogen. Han
gick allt längre in mellan träden, med sin fasta och
regelmässiga gång. Hon kunde icke se hans ansikte, och det
oroade henne. Hon var icke ond på honom längre. Det var
med sig själf hon var missnöjd nu. Och Robert gick rakt
fram utan att vända på hufvudet, längre och längre bort,
ända tills han blott var en svart prick i skogens ödslighet.
Hon fann att hon hade varit nyckfull och hård som hade
lämnat honom utan att säga farväl, utan ett bref ens. Det
var ju hennes vän, hennes enda vän. Hon hade aldrig haft

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:31 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/faliljan/0092.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free