Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fönstret. Hon gjorde om allt hvad Pauline hade gjort och
framhäfde djärft nackens kontur, som hos henne var ren och
ädel. Hon såg sig en sista gång i spegeln och gick ned i
trädgården.
I trädgården, som var planterad med idegranar som en
lycklig kyrkogård, upprepade Dechartre vers ur Dante, medan
han såg ut öfver Florens: “Den timme då vår själ, mer
främmande för köttet ...“
Bredvid honom satt Choulette på terassens balustrad
med dinglande ben och näsan ned i skägget och täljde på
Eländets ansikte i sin vagabondpåk.
Och Dechartre återupprepade stansernas rim: “Den timme
då vår själ, mer främmande för köttet och mindre fången i
tankar, är nästan gudomlig i sina syner ...“
Hon gick längs med den klippta häcken, under sin
parasoll, i en majsfärgad klädning. Den späda vintersolen
omgöt henne med ett blekt guld.
Dechartre fick ett tonfall af glädje, då han sade goddag
åt henne.
Hon sade till honom:
— Ni läser upp vers, som jag inte känner till. Jag
känner bara Metastasio. Min lärare i italienska tyckte mycket
om Metastasio och tyckte icke om någon annan. Hvad är
det för en timme då själen är gudomlig i sina syner?
— Min fru, det är gryningstimmen. Men det kan också
vara trons gryning, eller kärlekens gryning.
Choulette misstänkte att skalden hade tänkt på morgonens
drömmar, som lämna ett så lefvande och stundom så
pinsamt intryck efter sig vid uppvaknandet, och som icke äro
främmande för köttet. Men Dechartre hade blott citerat
dessa vers i hänförelsen öfver den gyllene morgonrodnad
som han denna morgon hade sett flamma öfver kullarne.
Han hade sedan länge grubblat öfver de bilder som formas
under sömnen, och han trodde att de i allmänhet mindre
härröra från de saker som sysselsätta oss mest än från de
tankar som vi under dagens lopp skjutit ifrån oss.
Då erinrade Thérèse sig sin dröm på morgonen, jägaren
som aflägsnade sig in i skogen.
— Ja, sade Dechartre, hvad vi se om natten, det är
de sorgliga spillrorna af det som vi ha försummat på dagen.
Drömmen är ofta en vedergällning från ting som vi förakta
och en förebråelse från varelser som vi ha öfvergifvit. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
