Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Åh, darling, prinsen skall bli mycket glad att få taga
emot er i sitt palats.
— Det tror jag knappt.
— Hvarför inte, darling, hvarför inte?
— Därför att han knappast tycker vidare om mig.
Vivian Bell försäkrade att prinsen tvärt om var en liflig
beundrare af grefvinnan Martin.
Hästarne stannade framför Albertinellis palats. På den
mörka fasaden i rustik sutto ännu dessa ringar af brons,
som fordom under nattliga fester uppburo brinnande facklor.
Dessa ringar äro i Florens ett kännetecken på de ryktbaraste
släkternas bostäder. Palatset fick därigenom något vildt och
stolt i sitt yttre. Invändigt gjorde det ett tomt, sömnigt och
tråkigt intryck. Prinsen skyndade dem till mötes och förde
dem genom en rad af salar utan möbler in till galleriet.
Han bad om ursäkt för att de taflor han hade att visa dem
icke just smekte ögat. Galleriet var bildadt af kardinal
Giulio Albertinelli, vid en tidpunkt då Guido Reni och
Carraggierna, som nu hade sjunkit i kurs, ännu behärskade
smaken. Kardinalen hade funnit ett nöje i att samla
bologneserskolans verk. Men han skulle visa fru Martin några
målningar, som hade tilltalat miss Bell; en Mantegna, bland andra.
Grefvinnan Martin såg vid första ögonkastet att det var
ett banalt och litet misstänkt galleri; hon hade tråkigt bland
denna mängd små Parocelli, på hvilka ett stycke af en
rustning och bakdelen af en hvit häst lyste fram ur ett hörn,
belysta af skenet från en eld.
En betjänt kom in med ett visitkort.
Prinsen läste högt Jacques Dechartres namn. Han vände
i detta ögonblick ryggen åt sina båda gäster. Hans ansikte
fick detta grymma uttryck af missnöje, som man blott ser
på de romerska kejsarnes byster. Dechartre var redan i
stora trappan.
Prinsen gick emot honom med ett smäktande leende.
Det var icke längre Nero, det var Antinous.
— Jag bad själf i går hr Dechartre att komma med till
palazzo Albertinelli, sade miss Bell. Jag visste att det skulle
göra er ett nöje. Han ville gärna se ert galleri.
Och det var sant att Dechartre hade velat träffa fru
Martin där. De gingo nu alla fyra omkring bland dessa
Guido Reni och Albano.
Miss Bell kvittrade vackra saker till prinsen om dessa
gubbar och jungfrur, hvilkas blå mantlar fladdrade för en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
