- Project Runeberg -  Den röda liljan /
104

(1906) [MARC] Author: Anatole France Translator: Hjalmar Söderberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Miss Bell lyfte upp hufvudet och frågade hvad det var
som darling icke hade sinne för; och då hon hörde, att det
var Dantes geni, utropade hon med låtsad vrede:

— Åh, ärar ni inte honom, urfadern, mästaren, som är
värd alla loford, guden själf? Jag älskar er icke längre,
darling. Jag afskyr er.

Och som en förebråelse åt Choulette och grefvinnan
Martin erinrade hon om den fromme florentinske borgaren,
som tog de tända vaxljusen från Jesu Kristi altare och ställde
dem framför Dantes byst.

Prinsen hnde återtagit den afbrutna läsningen.

Dechartre envisades att vilja tvinga Thérèse att beundra
det, som hon icke kände till. Visserligen skulle han gärna
ha offrat henne Dante och alla andra skalder och hela den
öfriga världen. Men där hon satt bredvid honom, lugn och
åtrådd, irriterade hon honom, utan att han visste det, genom
själfva sin tjusande och leende skönhet. Han envisades att
vilja påtvinga henne sina idéer, sina lidelsefulla tycken i fråga
om konst, ända till sina fantasier och nycker. Han talade
lågt och häftigt till henne. Hon sade:

— Min Gud, hvad ni är våldsam.

Då böjde han sig intill hennes öra och hviskade med
cn brännande röst som han försökte dämpa:

— Ni måste taga mig med min själ. Jag skulle icke
ha någon glädje af att vinna er med en främmande själ.

Thérèse kände vid dessa ord en rysning af fruktan
och glädje.

*


XIV.



Då hon vaknade följande morgon, sade hon sig själf,
att hon måste svara på Roberts bref. Det regnade. Hon
lyssnade trånsjukt till dropparne, som föllo på terrassen.
Vivian Bell hade med vanlig raffinerad omsorg ställt en helt
artistisk brefskrifningsattiralj på hennes bord; pappersark
som imiterade gammalt pergament, och andra ark, blekt
violfärgade och strödda med silfverstoft; lätta, hvita pennor af
celluloid, som måste handteras liksom penslar; ett
regnbågsskiftande bläck som skimrade i azur och guld på papperet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:31 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/faliljan/0108.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free