Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
“libeccio“, sina väninnor genom smala gamla gator med
svarta stenhus, gator som plötsligt öppnade sig mot
horisonten, där en leende kulle med tre skarpt tecknade träd
höjde sig mot den rena luften. Under promenaden pekade
Vivian på de grå fasaderna och visade sin väninna en
härlig detalj här och där, juveler i marmor, en madonna, en
florentinsk lilja, en sankta Katarina i ett stiliseradt löfverk.
Genom dessa den gamla stadens gränder gingo de till kyrkan
Or San Michele, där det var öfverenskommet att Dechartre
skulle träffa dem. Thérèse tänkte på honom nu, med spänd
eftertanke. Fru Marmet tänkte på floret, som hon skulle
köpa; man hade sagt henne att hon kanske skulle finna ett
vid Corson. Detta kom henne att tänka på en distraktion
af hr Lagrange, som en dag i katedern midt under en
offentlig föreläsning hade dragit upp ett flor med guldstänk på ur
fickan och torkat sin panna med den i tanke att det var hans
näsduk. Åhörarne hade blifvit öfverraskade, och man
började hviska. Det var ett flor som hans nièce, fröken Janne
Nichot, hade anförtrott honom dagen förut, då han hade varit
på teatern med henne. Och fru Marmet förklarade, hur han
hade funnit det i fickan på sin öfverrock, hur han hade
stoppat det på sig i afsikt att lämna igen det till niècen, och
hur han af misstag hade tagit upp det under föreläsningen
och vecklat ut det under auditoriets munterhet.
Vid namnet Lagrange erinrade sig Thérèse den flammande
stjärna, om hvilken den lärde hade talat med henne,
och med en löjeblandad melankoli sade hon till sig själf att
det nu kunde vara på tiden att den där stjärnan kom och
gjorde slut på världen för att hjälpa henne ur hennes dilemma.
Men öfver den gamla kyrkans underbara murar såg hon nu
himmelen, uppklarnad af hafsvinden, lysa med ett ljust och
hårdt blått. Miss Bell visade henne på en af de bronsstatyer,
som i sina skulpterade nischer pryda kyrkans fasad.
— Se, darling, hur skön och stolt denne sankt Georg
är. Sankt Georg var den riddare, som de unga flickorna
drömde om förr. Och som ni vet utropade Julia, då hon
fick se Romeo: “Sannerligen, det är en vacker sankt
Georg!”
Men darling tyckte att han såg inskränkt, tråkig och
korrekt ut. Och just i detta ögonblick kom hon att tänka
på brefvet, som hon ännu hade i fickan.
— Där är visst herr Dechartre, sade den goda fru
Marmet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
