- Project Runeberg -  Den röda liljan /
110

(1906) [MARC] Author: Anatole France Translator: Hjalmar Söderberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Hon lät sitt bref glida ned i den, under San Marcos
oskuldsfulla blickar.

Dechartre såg det och kände det som ett tungt slag för
bröstet. Han försökte tala, småle, men han kunde icke få
den behandskade handen, som kastade ned brefvet, bort från
sina ögon. Han erinrade sig att han på morgonen hade sett
några bref, skrifna af Thérèse, ligga på brickan i tamburen.
Hvarför hade hon icke låtit detta bref följa med de andra?
Skälet var icke svårt att gissa.

Han stod orörlig och drömmande och såg framför sig
utan att se något. Han försökte lugna sig själf: kanske var
det ett bref utan vikt, som hon hade velat dölja för fru
Marmets retsamma nyfikenhet.

— Herr Dechartre, det är på tiden att vi söka upp våra
vänner hos modisten vid Corson.

Kanske korresponderade hon med fru Schmoll, som var
brouillerad med fru Marmet. Men han förstod med ens hur
barnsliga dessa antaganden voro.

Det var alldeles tydligt. Hon hade en älskare. Hon
skref till honom. Hon skref kanske till honom: “Jag har
träffat Dechartre i dag; den stackars token är kär i mig.“
Men antingen hon skref detta eller något annat, så hade hon
en älskare. Han hade icke tänkt på detta förut. Vid tanken
på att hon tillhörde en annan kände han en häftig smärta i
hela sin kropp och hela sin själ. Och denna hand, denna
lilla hand, som släppte ned brefvet, hade bränt sig fast i
hans ögon.

Hon förstod icke hvarför han plötsligt hade blifvit tyst
och mörk. Men hon anade det, då hon såg honom kasta
en ängslig blick på breflådan. Hon fann det besynnerligt
af honom att vara svartsjuk utan att ha någon rätt till det;
men hon blef icke ond på honom för det.

Då de kommo till Corson, sågo de på långt håll miss
Bell och fru Marmet komma ut ur modehandeln.

Dechartre sade till Thérèse, med en röst som på en
gång var befallande och ödmjuk:

— Jag har något att tala med er om. Jag måste träffa
er ensam i morgon. Kom till Lungarno Acciaoli klockan
sex i morgon eftermiddag.

Hon svarade ingenting.

*


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:31 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/faliljan/0114.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free