Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
makt, i ett oemotståndligt begär att tala med henne om henne
själf, efter som hon för honom var det enda som fanns till
i världen. Han lefde icke längre i sig själf, han lefde i henne.
Så skulle hon då veta att han älskade henne, och att hans
kärlek icke var en vek och obestämd ömhet, men en grym
och brännande låga. Tyvärr, hans fantasi var sådan att han
ständigt såg för sina ögon det som han åtrådde. Och det
var en tortyr.
Det föreföll honom också som om de tillsammans med
hvarandra skulle kunna finna den glädje som gör lifvet värdt
att lefva. Deras tillvaro skulle bli som ett vackert och
undangömdt konstverk. De skulle tänka, förstå och känna
tillsammans. Det skulle bli en sällsam värld af intryck och
tankar.
— Vi skola göra lifvet till en underbar trädgård.
Hon låtsade taga denna dröm från dess oskyldiga sida.
— Ni vet att jag är fängslad af ert geni och er intelligens.
Det har blifvit ett behof för mig att se och höra er.
Jag har blott allt för väl låtit er märka det. Räkna på min
vänskap, och plåga er icke längre själf.
Hon räckte honom sin hand. Men han tog den icke,
och han svarade häftigt.
— Jag vill icke ha er vänskap. Jag vill icke ha den!
Jag måste äga er helt och hållet, eller också aldrig se er
mera. Det vet ni mycket väl. Hvarför räcker ni mig er
hand med löjliga fraser? Antingen det har varit er afsikt
eller icke, har ni ingifvit mig ett förtvifladt begär efter er,
en längtan till döds. Ni har blifvit min sjukdom, min plåga,
mitt elände. Och ni vill att jag skall vara en behaglig vän!
Nu, om någonsin, är ni kokett och grym. Om ni icke kan
älska mig, så låt mig resa! jag vet icke hvart, men jag vill
glömma er, hata er. Ty jag känner längst inne ett djup af
hat och förbittring mot er. Åh, jag älskar er, jag älskar er.
Hon trodde hvad han sade, hon fruktade att han skulle
gå ifrån henne, och hon ryste för den långa ledsnaden i ett
lif utan honom. Hon sade:
— Jag har funnit er i lifvet. Jag vill inte förlora er.
Jag vill det inte.
Han stammade, på en gång skyggt och häftigt; orden
stockade sig i hans hals. Skymningen steg ned öfver bergen
i fjärran, och de sista solreflexerna bleknade på San Miniatos
kulle. Hon fortsatte:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
