Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Om ni kände mitt lif, om ni visste hur tomt det var
innan jag mötte er, skulle ni förstå hvad ni är för mig, och
ni skulle icke kunna tänka på att öfvergifva mig.
Men den lugna timbren i hennes röst och det regelmässiga
ljudet af hennes jämna steg mot stenläggningen irriterade
honom. Han ropade ut till henne hur han led, hur brännande
hans åtrå efter henne var, hur hon pinade honom som en
fix idé, hur han såg henne öfverallt, ständigt, om natten och
om dagen, hur han skrek efter henne och sträckte armarne
mot henne. Den gudomliga sjukdomen, den kände han nu.
— Er tankes behag, er utsökta oförskräckthet, er andliga
stolthet, allt detta inandas jag liksom doften af er hud. Då
ni talar, tycker jag att er själ flyter på edra läppar, och jag
dör af att icke kunna trycka den till min mun. Er själ är
för mig som doften af er skönhet. Jag gömmer djupt inom
mig en primitiv människas instinkter, och ni har väckt dem.
Jag känner att jag älskar er enkelt och okonstladt som en vilde.
Hon betraktade honom mildt och svarade icke. Det
hade blifvit natt, och de sågo ljus röra sig ur fjärran fram
emot dem och hörde klagande sånger. Liksom skuggor,
drifna af vinden, visade sig ett tåg af svarta botgörare. Ett
krucifix gick framför dem. Det var barmhärtighetens bröder,
som buro ett lik till kyrkogården, medan de sjöngo psalmer
med facklor i händerna och kapuschonger öfver ansiktena,
med hål för ögonen. Liktåget gick efter italienskt bruk på
natten och i snabb takt. Korsen, likkistan och baneren fyllde
upp den tomma kajen. Jacques och Thérèse tryckte sig in
till muren för att låta liktåget gå förbi — prästerna,
korgossarne, männen utan ansikten och deras följeslagare, den
ovälkomna Döden, som man så ogärna hälsar på denna
vällustfyllda jord.
Det svarta tåget gick förbi. Kvinnorna sprungo gråtande
efter kistan, som bars bort af dessa skuggor med grofva,
järnbeslagna skor.
Thérèse suckade:
— Hvad gagnar det oss att vi plåga oss på denna jord!
Han låtsades icke förstå henne och återtog med lugnare
röst:
— Innan jag kände er, var jag icke olycklig. Jag älskade
lifvet. Mina drömmerier och en viss vetgirighet höll mig
fast vid det. Jag njöt af formerna och af formernas själ;
af det som smeker och berusar ögat och sinnena. Jag njöt
af att se och att drömma. Jag njöt af allt och berodde af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
