- Project Runeberg -  Den röda liljan /
116

(1906) [MARC] Author: Anatole France Translator: Hjalmar Söderberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Hon blef rädd och utstötte ett skrik. Hon ropade på
honom. Men han vände icke på hufvudet och svarade icke.
Han flydde för henne med en likgiltighet som förskräckte
henne. Hon sprang efter honom. Hon gjorde illa sina fötter
på kiselstenarna, och då hon ändtligen hann upp honom med
kjolen drypande af vatten, drog hon honom häftigt till sig:

— Hvad tänker ni göra?

Han betraktade henne och såg skrämseln i hennes ögon.
Han sade till henne:

— Var icke rädd. Jag gick utan att se framför mig.
Jag försäkrar er att jag icke hade någon tanke på att söka
döden. Åh, var lugn. Jag är förtviflad, men jag är fullkomligt
lugn. Jag flydde för er. Jag ber er om förlåtelse. Men
jag kunde icke se er mer, nej, jag kunde icke. Lämna mig,
jag ber er, jag bönfaller. Farväl!

Hon svarade, förvirrad och svag:

— Kom! Vi skola göra hvad vi kunna.

Han stod mörk och sade intet.

Hon upprepade:

— Kom med mig!

Hon tog hans arm. Beröringen med denna hand gaf
honom lif på nytt. Han sade:

— Ni vill?

— Jag vill icke förlora er.

— Ni lofvar mig? ...

— Jag måste väl.

Och midt i sin oro och sin ångest smålog hon nästan
vid tanken på att han hade lyckats så fort genom sin
galenskap.

Han sade till henne:

— I morgon!

Men hon svarade häftigt, med en instinkt att försvara
sig ännu:

— Nej, nej, inte i morgon.

— Ni älskar mig inte. Ni ångrar ert löfte.

— Nej, jag ångrar ingenting, men ...

Han tiggde, han bad. Hon betraktade honom ett ögonblick,
vände bort hufvudet, tvekade ännu och sade till sist
helt sakta:

— Om lördag.

*


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:09:31 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/faliljan/0120.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free