- Project Runeberg -  Den röda liljan /
127

(1906) [MARC] Author: Anatole France Translator: Hjalmar Söderberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

var André Cheniers mor?“ Och ni sade: “Det finns ett
porträtt af henne: en vinddrifven levantisk judinna."

Han trodde icke att han hade talat i så nonchalant ton.

— Jo, svarade hon, jag har lagt det bättre på minnet än ni.

De gingo omkring i klostrets hvita tystnad. De besågo
den cell som den trefaldt sälle Fra Angelico prydde med de
ljufvaste målningar. Och där, framför den “Heliga jungfru“,
som i en blek himmel mottar evighetens krona ur Gud
faders hand, tog han Thérèse i sina armar och tryckte en kyss
på hennes mun, nästan inför ögonen på två engelskor som
gingo förbi i korridoren läsande i Bædeker. Hon sade
till honom:

— Vi hade så när glömt bort sankt Antonini cell.

— Thérèse, jag lider midt i min lycka af allt som är
ert och som undslipper mig. Jag lider af att ni icke lefver
blott af mig och för mig. Jag vill äga er hel och hållen,
och jag vill äga er också i ert förflutna.

Hon gjorde en liten axelryckning.

— Åh, det förflutna ...

— Det förflutna, det är det enda verkliga i
människolifvet. Allt hvad som är, är förflutet.

Hon lyfte sina ögon mot honom, dessa ögon som liknade
de förtrollande himlar i hvilka det finns både sol och regn:

— Nå väl, sade hon, jag kan säga er det: jag har aldrig
känt mig lefva annat än med er.



Vid sin återkomst till Fiesole möttes hon af ett kort och
hotfullt bref från le Ménil. Han förstod ingenting, hvarför
hon dröjde så länge borta, hvarför hon icke skref. Om hon
icke genast skref till honom att hon skulle komma hem,
ämnade han resa till henne.

Hon läste det utan att känna någon öfverraskning, blott
skräckslagen af att se, att allt det som måste ske nu skedde
och att ingenting af hvad hon hade fruktat skulle besparas
henne. Hon skulle ännu kunna lugna honom och invagga
honom i säkerhet. Hon behöfde blott skrifva att hon älskade
honom, att hon snart skulle komma tillbaka till Paris, att han
måste afstå från den tokiga idéen att söka upp henne här,
att Florens var en småstad där de strax skulle bli sedda och
kända. Men då måste hon skrifva: “Jag älskar dig.“ Hon
måste söfva in honom med smeksamma ord. Hon hade icke
mod till det. Hon lät honom ana sanningen. Hon anklagade
sig själf i obestämda uttryck. Hon talade dunkelt om hur

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:19:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/faliljan/0131.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free