Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ja, ja. Förr var jag det för mig själf, nu är jag
det för er.
Hon betraktade ännu sabinskan, som stor, lång och stark
ansträngde sig med armar och höfter för att komma lös ur
romarens omfamning.
— Måste verkligen en kvinna för att vara vacker ha
dessa torra former och dessa långa armar och ben? Jag ser
inte ut så dår, jag.
Han drog försorg om att trösta henne. Men hon var
icke orolig. Hon betraktade nu glaceförsäljarens lilla slott,
hvars mässing lyste på en duk af rödt bomullstyg. Det
kom öfver henne en plötslig lust att äta en glace där, på
stående fot, som hon nyss hade sett stadens arbeterskor
göra. Han sade:
— Vänta ett ögonblick.
Han sprang nedåt den gata som följer loggians vänstra
sida och försvann.
Efter ett ögonblick var han tillbaka med en liten sked
af förgylldt silfver, med förgyllningen till hälften bortnött af
tiden, och hvars handtag slutade i en florentinsk lilja med
kalken emaljerad röd.
— Det är för er att äta er glace med. Glaceförsäljaren
ger er ingen sked. Ni skulle ha varit tvungen att räcka ut
tungan och slicka upp glacen. Det skulle ha tagit sig mycket
bra ut: men ni är inte van vid det.
Hon kände igen skeden, en verklig liten juvel som hon
hade gifvit akt på dagen förut i fönstret hos en
antikvitetshandlare i närheten af Loggia dei Lanzi.
De voro lyckliga, och de gåfvo sin fullkomliga och enkla
lycka luft i lätta ord som icke hade någon mening. Och de
skrattade då florentinaren, som sålde glace, med en
uttrycksfull och djärf mimik sade dem kvickheter, hämtade från de
gamla italienska novellisterna. Hon fann ett nöje i att följa
detta antika och jovialiska ansiktes spel. Men hon förstod
icke alla hans ord. Hon frågade Jacques.
— Hvad var det han sade?
— Vill ni veta det?
Hon ville.
— Nåväl: han sade att han skulle prisa sig lycklig om
lopporna i hans säng vore skapade som ni.
Då hon hade ätit upp sin glace, ville han att hon ännu
en gång skulle gå och se på Or San Michele. Det var så
nära! De gingo snedt öfver torget och fingo strax ögonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
