- Project Runeberg -  Den röda liljan /
138

(1906) [MARC] Author: Anatole France Translator: Hjalmar Söderberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

— Du älskar honom! Du älskar honom! Hur är han
då beskaffad, eftersom du älskar honom?

Han var mållös af häpnad, i en afgrund af förvåning.
Men det, som hon hade sagt, hade likväl skilt dem åt. Han
vågade icke längre behandla henne brutalt, krama henne,
slå henne, icke längre handtera henne som sin tillhörighet,
som en elak och motsträfvig varelse, men som likväl var hans.

Han återtog:

— Ni älskar honom! Ni älskar honom! Men hvad
har han då sagt er, hvad har han gjort med er, eftersom
ni älskar honom! Jag känner er. Edra idéer ha stött mig
många gånger utan att jag har sagt er det. Jag slår vad
om att han inte ens är en man af värld. Och ni tror att
han älskar er? Ni tror det? Nå väl, ni misstar er: han
älskar er inte. Han känner sig smickrad helt enkelt. Han
kommer att öfvergifva er vid första tillfälle. Så snart han
har komprometterat er tillräckligt, kommer han att ge er
på båten. Och ni kommer att sjunka ned i den galanta
världen. Nästa år kommer man att säga om er: “Hon
visar sig med hvem som helst.“ Det gör mig ondt för er
fars skull, ty han är min vän, och han kommer att få
veta ert uppförande; tro icke att ni kan föra honom bakom
ljuset!

Hon hörde på honom, förödmjukad, men på samma
gång lugnad, ty hon tänkte på hvilket lidande han kunde ha
tillfogat henne genom att visa sig ädelmodig.

I sin enfald föraktade han henne uppriktigt. Han tog
munnen full af detta förakt, och det bragte honom tröst.

— Hur har det då gått till? Ni kan mycket väl tala
om det för mig.

Hon höjde på axlarne med ett sådant uttryck af
medlidande, att han icke vågade fortsätta i den tonen. Han blef
hotfull på nytt.

— Ni inbillar er kanske att jag skall hjälpa er att
rädda skenet, att jag skall komma tillbaka till er, fortsätta
att umgås i ert hus, att jag med ett ord skall hålla ljuset åt er?

— Jag tänker att ni kommer att handla så som en man
af ära bör handla. Jag begär ingenting af er. Jag skulle
vilja minnas er som man minns en mycket god vän. Jag
trodde att ni skulle vara öfverseende och god mot mig.
Jag ser att det är omöjligt. Jag ser att man aldrig skiljs
åt som vänner. Längre fram, längre fram kommer ni att
döma mig mildare. Farväl!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:19:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/faliljan/0142.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free